Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Etikett: Frank Andersson

Frank Anderssons bragdmedalj

Bragdguldet 1977 – Frank Anderssons förkylning, Freestyles förklaring och prinsens påstådda prosit

Brottarlegenden Frank Andersson fick bragdguldet för fina insatser i VM 1977. Dagen för, eller snarast kvällen före – okej natten före prisutdelningen vänder Frank plattor på ett disco i Varberg. Skulle han hinna fram i tid?

Det är kväll i november 1977. Tidigare under hösten har mattkamparen Frank Andersson vunnit VM-guld i Göteborg, vilket han ska tilldelas Svenska Dagbladets bragdmedalj för. Sent denna kväll håller Frank igång som discjockey vid ett fullt dansgolv på Varbergs hotell. Klockan 10 imorgon förmiddag ska han motta bragdguldet från podiet direkt ur prins Bertils hand.

GT:s reporter Kenth Andreasson är på plats på hotellet. I artikeln frågar reporter-Kenth bragdmannen om han kommer hinna fram i tid till det högtidliga ögonblicket.

– Jag kör upp i natt. Vi brukar fixa grejerna, vi fixar det här också, förklarar Frank sorglöst.

Frank har sin sportbil Corvette Stingray ståendes utanför hotellet.

Och ”vi” – det är Frank och hans kompis William Freestyle.

Enligt artikeln verkar ”vi” inte vara riktigt överens. William hävdar att de ska ta ett tidigt flyg från Landvetter istället. Men att de ska hinna fram till Gamla riksdagshuset i Stockholm till klockan tio dagen efter är båda helt ense om.

Hur det gick avslöjar inte den 43 år gamla artikeln. Kom de i tid? Och hur tog de sig i så fall dit?

Reportern Kenth Andreasson är idag pensionerad sedan flera år och bosatt i Varberg. Han minns inte just det här mötet med Frank.

– Nej, skrattar han.

Han säger att det här var ett ganska typiskt kvällstidningsjobb på 1970-talet.

– Man har en kändis som gör något av stort intresse, så gör man förhands på det i princip. Förmodligen var det därför jag inte kommer ihåg det för att det var ett schablonjobb, säger Kenth.

Sedan jag förra gången i researchsyfte kontaktade Kenth, har han tittat djupare i frågan om huruvida Frank Andersson och William Freestyle hann fram.

– Det tror jag han gjorde, för det hade jag nog fan kommit ihåg annars. För det hade varit en ganska stor sak på sin tid. Om du jämför med Thomas Wassberg, han tackade ju nej till bragdmedaljen. Det pratas det ju fortfarande om, detta fantastiska att inte ställa upp på att ta emot bragdmedaljen. Jag menar, hade Frank inte varit där och tagit emot den så hade det varit en skandal, särskilt då som prins Bertil delade ut den.

Kan inte Frank ”bara” ha blivit försenad?

– Ja, men jag kollade med en gammal kollega, Cege Berglund, som varit reporter på Göteborgs-Posten i många år, med inriktning på just brottning, och kan allt och alla. Han hade inget som helst minne av att inte Frank hade fått bragdmedaljen. Någon bevisning har vi inte, men vi kan konstatera att indicierna är väldigt starka, säger Kenth.

I ett mejl dagen efter vårt snack tillägger Kenth:

Hej,
Funderade vidare på Frank-problematiken och kollade på Youtube, där jag hittade ett inslag från VM-succén och därtill några blixtsnabba bilder från vad som antyds vara överlämnandet av Bragdmedaljen (sekunderna om Bragdmedaljen dyker upp ungefär 3:30 in). Och någon prins Bertil syns inte till. Möjligt är alltså att Frank inte hann till Stockholm i tid.

Det är svårt att reda ut frågan med vare sig Frank Andersson eller hertigen av Halland, prins Bertil, idag. Däremot lever ännu Franks kompis Wilhelm Wängström – mer känd som William Freestyle – som ju var med honom på Varbergs hotell den där kvällen före den viktiga förmiddagen för 53 år sedan.

Över en brusig telefonlina till Råsunda frågar jag honom: kom ni fram i tid?

– Nej, svarar han.

William Freestyle förklarar att anledningarna till det var tre:

  1. trötthet
  2. förkylning och
  3. efterfest.

Frank Andersson var trött efter en flera dagars promotion- och jipporesa längs västkusten med ändstation Varbergs hotell. Detta i kombination med att en tuff förkylning bröt ut i Frank samt en oplanerad efterfest på hotellet, gav William inget annat val…

– Och det var ingenting att göra åt, så jag ringde till någon journalist som bad prins Bertil ringa till mig. Så jag pratade med prins Bertil och sa att Frank var förkyld eller någonting.

Telefonsamtalet med prins Bertil ringdes samma kväll som den aktuella GT-artikeln skrevs.

– Då gick han med på att han skulle säga… Då skulle prins Bertil säga att han också var förkyld och så skulle vi ta det dagen efter, berättar William Freestyle.

– Så prins Bertil sa att han skulle låtsas som ingenting och så bestämde vi att vi tar det dagen efter då. Så det gick bra.

Det gick bra ja, men det var ändå en kunglig grej som ni sköt upp för att Frank var förkyld, men ville festa?

– Jaja, javisst, säger William.

Nästa fråga är givetvis hur de tog sig från Varberg till den kungliga huvudstaden – blev det flyg eller bil?

– Nej, vi körde Stingrayen.

Blev det tidigt dagen efter efterfesten, minns du det?

– Det blev nog ganska tidigt för vi kom fram i tid och allting.

Så det gick bra. Och prins Bertil, han var så trevlig så, konstaterar William.

Sammanfattningsvis: Frank Anderssons porträtt hamnade till slut på bragdväggen 1977. Men utdelningen av bragdguldet gick av stapeln en dag senare än tänkt. På grund av en förkylning. Plus några teknikaliteter. Den här nya informationen kanske inte skapar några större svängningar i tid och rum i läsarens liv, men kanske måste en och annan detalj i idrottshistorien möbleras om för att uppnå rätt Feng shui-energi?

Läs mer

Foto

Från GT:s tidningsartikel november 1977. Fotografiet på William Freestyle är tagen av hans kompis Joel Jonsson.

Tack

Stort tack till Kenth Andreasson och William Freestyle/Wilhelm Wängström.

Om Svenska Dagbladets bragdmedalj

Svenska Dagbladets guldmedalj, ofta benämnd Bragdguldet, har sedan år 1925 delats ut av Svenska Dagbladet.

Medaljen ges till ”årets främsta svenska idrottsbragd”.

Enligt stadgarna ska medaljen delas ut i november eller december och kan ges till ett lag eller en individuell idrottare.

Ricky Bruch och stolen som satts sönder hemma hos Bert Karlsson

Stolen som Ricky Bruch satt sönder hemma hos Bert Karlsson

Du rör dig i en värld som rymmer namn som Frank Andersson, Ricky Bruch och Bert Karlsson. Varje detalj kan synas oviktig, eller av största betydelse. Som en söndersutten stol.

”Vi borde avsluta julkalendern med en tävling. Men vad ska priset vara?”, undrade Magnus Nilsson när idén om Sunkits julkalender dök upp.

”Vad sägs om en stol som Ricky Bruch har suttit sönder?” föreslog jag.

”Herreminjeochskapare så stort!” svarade Magnus.

För vem skulle inte vilja ha en sittmöbel som krossats av en muskeltung diskuskastare i sin ägo?

När vi började prata om en julkalender så kom jag att tänka på en intervju jag gjorde med Bert Karlsson hösten 2018. Den handlade om Frank Anderssons EP – Frank Andersson och hans brottarhit – men samtalsämnet var Ricky Bruch eftersom Bert och han hade jobbat ihop i olika projekt:

– Med skivor och grejer. Jag var ute och jobbade med Ricky och satte honom på diskustävlingar samtidigt som han var discjockey, så jag bokade honom till Folkets park och så vidare, berättade Bert då. Och tillade bara så där i förbifarten:

– Jag har en stol du kan få köpa som han satt sönder här hemma.

En stol som Ricky Bruch suttit sönder. Hemma hos Bert Karlsson. Givetvis skulle den stolen vara det perfekta priset!

Så jag ringde upp Bert Karlsson och ville prata om det där med stolen. Bert svarade ”Ja?” i sin handsfree i bilen (han svarar alltid i bilen och är alltid på väg någonstans).

Efter att jag påmint honom om Frank-intervjun tidigare så frågade jag: ”Du, i intervjun berättade du att du har en trasig stol som Ricky Bruch har suttit sönder. Jag skulle vilja köpa den.”

– Den har jag slängt. Det var länge sen jag gjorde det, svarade Bert.

Jag frågade honom om han var helt säker med tanke på att han erbjudit mig att köpa stolen ett år tidigare, men han vidhöll att han slängt den och att jag missuppfattat det han sagt.

– Jag slängde den före Ny Demokrati-tiden, säkert på 70- eller 80-talet, sa Bert.

Priset blir alltså tyvärr inte en diskuskastar-söndersutten stol ägd av en skivbolagsmogul. Och därmed ingen tävling. Men ytterligare en historia med knorr, det blev det.

Frank Andersson och Franks Disco

Frank Andersson och hans brottarhit

År 1977 belönades brottaren Frank Andersson med Svenska Dagbladets bragdmedalj. Bragden var att Frank vann sitt första VM-guld i brottning. Vissa anser att det var en ännu större bragd att Frank samma år spelade in en discosingel.

Jag vill inte att du tycker. Vaddå? Att jag saknar moral, men hyckleri med känslor, det skapar samvetskval.

Ja, bragdguldsåret -77 spelade Frank Andersson in singeln Frank / Frank’s Disco tillsammans med dansbandet Kinells. Låten Frank och handlar till stor del om Frank Anderssons omsusade rykte. Frank själv medverkar i låten genom att prata till musiken.

Det har skrivits tidigare om Frank Andersson och den här singeln på Sunkit, men inte om historien bakom skivans tillkomst. Så jag beslöt mig för att leta upp och prata med de inblandade.

Sture Kinell från Kinells minns inget från inspelningen

En bra start borde vara att prata med någon i Kinells. Sture Kinell startade bandet 1961 i Karlskoga (då kallade man sig Kinells Pop Seven), sålde rättigheterna till bandnamnet Kinells och lämnade det 1978. Men när jag når honom över telefon minns han inte inspelningen med Frank över huvud taget.

– Nej det här känner jag inte igen alls, säger han.

Det är inte förvånande eftersom det var vanligt att kompbandet spelade in bakgrunden först – och då var sällan artisten med.

Billy Gezon producerade med… William Romanoff?

Informationen från konvolutet är bra, men samtidigt lite otillräcklig. Baksidestexten visar att den rätt så kände Billy Gezon var producent tillsammans med en för mig totalt okänd William Romanoff. Billy Gezon gick bort i början av 2014 och William Romanoff hittar jag inga spår av på nätet förutom på just Frank-singeln.

Text och musik skrevs av Billy Gezon och hans fru Anna-Kristina. Skivbolag och förlag var BWM – Billy Williams Music. Skivan spelades in i OAL-studion i Sollentuna samt KMH-studion på Hornsgatan i Stockholm. Lasse Beijerbom arrade låtarna.

Lasse Beijerbom stod för arrangemanget

Lasse Beijerbom (aka Beijbom) är arrangör och kompositör och har arbetat som det under större delen av sitt liv. På den tiden då Franks singel spelades in, så bodde han i Stockholm och försörjde sig på att ”skriva åt alla möjliga olika saker”. Sedan 30 år tillbaka bor han i Skåne, nu i Lund. Han har fortsatt samma bana där och lett en del band som är ”mest åt jazzhållet.”

Hur blev han inblandad i allt det här?

– Ja, jag jobbade en hel del i just den här studion – OAL-studion där det här är inspelat – de åren. Det är en kille som heter Lennart Ström som fortfarande är delägare i den studion. Han ringde mig bara av en slump, säger Beijerbom.

Lennart Ström är ett välkänt namn inom svensk musikindustri. Han har suttit vid mixerbordet för bland annat Cornelis Vreeswijk och Allan Edwall. Lasse vet inte varför eller hur Frank Andersson & Co kontaktade dem.

– Det vet jag inte. Det kanske var via någon skivbolagskontakt eller nåt sånt. Eller så kände Billy Gezon Frank på nåt vis. Lennart Ström kände inte Frank Andersson så det kan inte varit där kontakten tagits, konstaterar Beijerbom.

Tacka Anita Strandell och Diana Nuñez för att sången sitter

De minnen som Lasse har från inspelningstillfället i studion är få, men ett är att Frank var där med en vän som hette William. Lasse gissar att William nog bara hade hittat studion eller fått tipset av Billy Gezon. Dessutom känner Lasse igen några som sjunger på låten Frank.

– Det är nämligen Anita Strandell och Diana Nuñez som sjunger temat, säger han.

Det finns ingen info på konvolutet, skivan eller annorstädes som styrker detta, men anledningen till att Lasse är stensäker på att det var just de två är att de arbetade mycket ihop på den tiden. Plus det faktum att Lasse och Diana Nuñez är ett par sedan 37 år tillbaka. Anita Strandell och Diana Nuñez bildade tillsammans med Inger Öst sånggruppen Tre Damer, som var mycket populära under den här tiden.

Flaskan kom fram för att hålla nerverna i schack

Ett annat minne som etsat sig fast i Beijerboms minne är att det söps friskt under den där eftermiddagen i studion.

– Vet du vad? Skriv ingenting än för jag vet inte om du egentligen vill veta. Frank och hans vän William – de var väldigt trevliga på sitt sätt – men de gick in och… jag vet inte om det var för att Frank var nervös eller vad det var, men under inspelningen av den här låten så smällde de i sig en 75:a Koskenkorva, säger han och skrattar.

Skämtar du med mig?

– Nej jag skämtar inte, säger Lasse. Så jag minns bara att de hade kul och drack hejvilt. Sen minns jag inte så mycket mer. Jag var inte med på hela inspelningen.

Hur blev det egentligen med betalningen?

– En annan sak är att de betalade bara halva ersättningen av vad de skulle betala, sedan försvann de allihopa.

Lasse berättar att Billy Gezon och Frank aldrig hördes av igen efter den eftermiddagen och hur mycket de var skyldiga studion vet han inte.

– Men jag kommer ihåg att Frank Andersson fortfarande är skyldig mig – eller var skyldig mig – 4000 kronor, vilket då var mycket pengar.

Detta påstående återkommer jag till längre fram.

William Romanoff byter efternamn

Jag vill veta mer kring Frank-singeln, men vet inte riktigt vem jag ska vända mig till. Då minns jag att discjockeyen William Freestyle under några år var pressekreterare åt Frank Andersson.

Idag är William 72 år och bor i Solna. Efter en stunds prat med honom på telefon visar det sig att han i högsta grad var inblandad i skivans tillkomst: William Romanoff, som alltså producerade singeln tillsammans med Billy Gezon, och William Freestyle är samma person!

– Ja precis, William Romanoff var mitt varumärke sedan 70-talet. Jag bytte ju namn då -78 till Freestyle.

Frank Andersson och William Freestyle var vänner

Williams och Franks vänskap började under Franks första VM som var i Göteborg 14-17 oktober 1977. Då jobbade William på reklambyrå i Stockholm på dagarna och uppträdde med sin klubbshow på kvällar.

– Och så var det någon sponsorgrej så de tryckte upp såna här Frank-tröjor. Så åkte jag ner med dem till Göteborg. Det var första gången vi träffades. Så sa jag ”Titta här, här får du”. Och så hälsade jag från sponsorn, vem det nu var. Så det var så vi träffades, säger William.

Och vad var det som gjorde att ni utvecklade en relation?

– Vi gillade varann och sen så sa han att han ville bo i Stockholm. Då sa jag ”Du kan ju flytta in i träslottet på Älgö. Vi har en lägenhet där.” Och då gjorde han det.

Frank hade en egen lägenhet. William bodde i lägenheten bredvid.

William Freestyle, Frank Andersson och 56-klubben

– Det var lysande. Du vet 56-klubben? De gick ju hos mig på Bacchi Wapen och sen när Frank flyttade in i mitt hus så kom de och hälsade på. Vi spelade biljard och kort, säger William.

– Det var liksom ett roligt gäng, de var ju så fruktansvärt trevliga. Det var ju Ricky Bruch, ”Hoa-Hoa” och World Class-Uffe Bengtsson (kroppsbyggare samt grundare av gymkedjan World Class reds. anm.).

– Ricky Bruch var dessutom en jättebra discjockey. Så med honom åkte jag på separata turnéer, men det är en parentes.

William berättar att Frank var skicklig på att spela ”precis vad som helst”, till exempel biljard och pingis. Dessutom ställde Frank upp i poker-SM 1977.

– Han var jätteduktig på allting när det gällde spel. Han var väldigt streetsmart.

Frank och William umgicks mycket den perioden. Något år efter 1978, då William flyttat sin show till klubben King Creole, så gick ”alla” där. Bland andra besökte Björn Borg och hans kompis Christer Gustafsson (känd som kunglig tjej- och festfixare) klubben.

– Du vet dom kände ju folk där så alla kände sig som hemma. Det var ju Ralf Edström och Ingvar Oldsberg. Sen var Arne Hegerfors ute hos mig på träslottet också – jättetrevlig kille! Han följde med oss då när Frank skulle få SvD:s bragdguld av Prins Bertil. Så det var mycket ”hallå” där.

Lyckad Superstars-turné med Frank, ”Hoa-Hoa” och Ricky

I slutet av 70-talet genomförde William en turné med bland andra Frank, ”Hoa-Hoa” och Ricky Bruch (ibland var även Uffe Bengtsson med) från Malmö till Sundsvall.

– Det var ju skitroligt på turnéerna. Du vet, ”Hoa-Hoa” var ju hur glad som helst och Ricky jätteduktig discjockey och Mats Ulander (massor av elithockey på CV:t, tvåfaldig svensk mästare i ishockey med AIK reds. anm.) gick discoskola hos mig och han var också jättetrevlig.

– När Mats Ulander såg mig och Ricky vända skivor så frågade han om inte han kunde få spela också. Så han spelade jättemycket.

Ulander var kanske mest känd för att springa på discon mellan matcherna, vilket gjorde att AIK-spelarna gav honom smeknamnet ”Disco-Ullis.” Det sägs också att när Djurgården och AIK möttes i derbymatcher brukade hela Djurgårdsklacken unisont skandera ”Mats Ulander – Discojävel, Tja-la la la!”.

Ingen brottarhit, men något att skriva autografer på

På turnén såg upplägget snarlikt ut oavsett vilken ort de besökte: först på något varuhus där de fick skriva autografer. På eftermiddagarna var det tävlingar med de lokala idrottsföreningarna.

– Väldigt socialt, med bänkpress och lite brottning och grejer. Ricky Bruch var domare å du vet ju hur kul han var, säger William.

Efter tävlingarna gick de på nattklubb.

– Då spelade ju Ricky skivor och Frank var ju en mästare på discodans och ”Hoa” var ju alltid glad med armarna i vädret, så det var jätteroligt. En lyckad turné, säger William.

Spontan idé låg bakom inspelningen

Men tillbaka till singeln med Frank och Frank’s Disco. Hur fick de egentligen idén till skivan?

– Ja det var väl mitt fel som vanligt, konstaterar William. Frank gillade disco och var jätteduktig discodansare. Å då sa jag: ”då gör vi en låt”.

Så William och Billy Gezon skrev ”en hyllningslåt som heter Frank” på A-sidan. B-sidans spår var alltså Frank’s Disco.

– På den andra sidan gjorde vi någon slags musikbakgrund där jag intervjuar Frank live då, så han fick stöna och hosta och gapa och sköja lite.

Båda låtarna ska ha varit färdiginspelade där bara Franks stämma saknades. Sammanlagt, uppskattar William, var de i studion högst en timme. Omtagningarna var få.

– Det kanske var några repriser, men i princip så var det en tagning. Det kanske var några takter som vi gjorde om.

Spelades singeln in i OAL-studion eller KMH-studion?

William berättar att han ordnade så att de fick låna KMH-studion på Hornsgatan av Lasse Holm (som var med och grundade studion 1970) och att Bert Karlsson var med.

– Jag kommer ihåg att vi satt nere i salen och så satt Bert Karlsson och Lasse Holm högt uppe på en terrass, säger han.

När jag säger att Lasse Beijerbom, som arrade låtarna, berättat att det var i OAL-studion i Sollentuna som de spelat in Frank, så blir William lite osäker.

– Jag kanske blandar ihop det för jag har ju varit i KMH-studion förut. Men om de ska bevisa det så måste han (Beijerbom) berätta att jag och Frank satt där nere och Bert Karlsson och Lasse Holm där uppe. Och sen så drack vi sprit som vanligt, så Frank blev lite full. Så kommer han inte ihåg det så var det inte där vi var.

Jag svarar då att Beijerbom knappt mindes något från inspelningen, utöver det att ”Frank och hans kompis William delade på en sjuttifemma vodka”.

– Jamen då vinner han, för det var så det var, säger William.

– Om han kommer ihåg flaskan, då är det OAL. Då bestämmer vi det. För jag vet att Lasse Holm och Bert Karlsson ropade i högtalaren att vi inte fick sluddra.

Varför delade ni på en sjuttifemma?

– Ja, det var mycket sånt på den tiden.

De upptäckte snabbt att Frank knappt kunde få fram en ren ton, så teknikerna i studion bestämde att han skulle prata sig genom låten istället.

– Ja, skrattar William.

Vi pratar vidare om huruvida Frank och William var i OAL-studion i Sollentuna eller KMH-studion på Hornsgatan. Eller i båda två.

– Men om vi var i Sollentuna, då måste vi haft livvakt med oss. Chaufför alltså. Eljest hade vi ju inte tagit fram någon flaska. Och kommunalt var inte att tänka på, konstaterar William.

Åke Grahn var tekniker och vet besked om studiofrågan

Jag kontaktar Lennart Ström, delägare i OAL-studion i Sollentuna. Han minns inget av det här, men hänvisar mig till Åke Grahn som var ljudtekniker på KMH-studion i flera decennier. Åke visar sig vara ljudteknikern på Frank-singeln.

– Det enda jag kommer ihåg är att det var ett jäkla ståhej när Frank kom in med sitt entourage till studion, skrattar Åke. Det var uppståndelse.

Åke säger att det troligen kan ha varit så att Frank spelade in sin del (sången/pratet) i KMH-studion, medan musikbakgrunden (Kinells) och kören spelades in i OAL-studion.

– Om det var sångpålägg eller om vi gjorde bakgrunderna i KMH-studion har jag ingen aning om, men att Frank var där – det vet jag, säger Åke tvärsäkert.

Historien om Frank Anderssons skivomslag

Frank hade ett stort bilintresse. På skivkonvolutet poserar Frank på huven på röd Cadillac De Ville EL CLA från 1974 – en bil som fram tills idag haft 17 ägare, enligt fordonsregistret.

– Omslagsbilden gjorde jag ute på Gärdet. Du vet, Frank gillade ju bilar, så jag tänkte jag skulle håna lite med raggarfestivaler där brudarna sitter på motorhuven. Å det tyckte ju Frank var skitkul. Han tyckte det var jätteroligt, säger William.

– Det är en sponsorbil som vi lånade. Och när vi var på reklamturnéer bara Frank och jag så hade vi en gammal Corvette Stingray. Vi åkte till en bilkung någonstans vid Sveavägen och han tyckte det var skitkul, så vi hade både Cadillac och Stingray och allt möjligt när vi var på turné. Han älskade spel, bilar och disco.

Inga större ambitioner med skivan

– Nja. Det var ju samma sak som med tröjorna. Det var ju till fansen, beundrare och fanklubbar och så. Det var inga vinster. Det var mycket vi gav bort också, säger William.

– Både tröjan och skivan var en kul grej. Du menar om vi hade några ambitioner så hade vi inte det, säger han. Så vi gick ju inte och väntade på Svensktoppen eller nåt sånt.

William Freestyle om den påstådda skulden

Åter till den obetalda skulden för inspelningen. Lasse Beijerbom berättade att halva betalningen för inspelningen aldrig kom in.

– Det har jag aldrig hört talas om. Vaddå inte betalt notan? Det var väl Bert Karlsson som distribuerade skivan? Så vitt jag vet, säger William.

– Nä, det ska ju vara betalt. Dessutom fick ju vi inga pengar från Bert Karlssons försäljning för delen heller för han sa att det gick med förlust. Det sa han ju om allting jämt. Han sålde ju mig och Kicki Danielsson på såna här småbutiker för 10 kronor och så undrade hon var SAMI-pengarna tog vägen: ”Nej det gick med förlust vettu”.

William betonar att han och Frank inte fick ett öre från den skivan. Däremot beställde de omkring tusen stycken som de sålde på krogen eller gav bort då Frank skrev autografer och liknande.

– Vi fick inga försäljningsprocent eller nånting, säger William.

Bert Karlsson skötte distributionen

Frank Andersson och Bert Karlsson kände varandra av det skälet att de spelade fotboll ihop i TV-laget under 70- och 80-talet.

– Vi gjorde mycket grejer ihop, affärer och grejer. Han höll på med video, han höll på med falukorv (”Hoas goa falukorv” reds. anm.) ihop med ”Hoa-Hoa” och allt möjligt. Så just den här speciella grejen kan jag inte säga att jag minns, säger Bert Karlsson.

Men Bert minns att de hade hand om distributionen av skivan. Han minns inte exakt, men tror att de distribuerade runt ett par tusen exemplar.

– Mer var det ju inte. Han var populär, men det gick inte att göra vad som helst. Det har det ju aldrig gått att göra, säger Bert.

Bert jobbade även med Ricky Bruch i olika projekt på den tiden.

– Med skivor och grejer. Jag var ute och jobbade med Ricky och satte honom på diskustävlingar samtidigt som han var discjockey, så jag bokade honom till Folkets park och så vidare. Jag har en stol du kan få köpa som han satt sönder här hemma, tillägger Bert.

Men tillbaka till huvudspåret: hur var det nu med Frank-inspelningen? Det sägs att Bert Karlsson och Lasse Holm satt i studion utanför under tiden – vad är sant?

– Jag har inget minne av det. Så mycket som jag har jobbat med artister, kära du. Jag har suttit i hundratals studios så jag kommer inte ihåg den här kan jag säga, säger Bert.

– Jag höll på med så mycket grejer då. Spelade in backhopparen, engelsmannen Eddie the Eagle. En singel. Den gav vi ut. Sedan var det ju Vargtass från Macahans vi gav ut. Det var inte länge sedan han ringde till min son faktiskt. Han hade kontakt med min son också. Han ville vi skulle komma över och hälsa på i Los Angeles, säger Bert.

Bert beskriver Frank som en trevlig kille – ”fast slarver”.

– Han tog ju dagen som den kom. Han hade ingen tanke på nästa dag.

Så den här singeln kanske inte var så planerad?

– Nej, han ju gjorde alla möjliga jippon. Han var ju duktig, han höll ju på att vinna Let’s dance, säger Bert.

Lasse Holm minns sjuttifemman

Bert ger mig sedan kontaktuppgifterna till Lasse Holm som ju också enligt uppgift ska ha varit inblandad i Frank-singeln. Lasse startade KMH-studion 1970 ihop med Lennart Karlsmyr. Senare blev Bert Karlsson delägare i studion. Som hos alla andra jag intervjuat i artikeln är även Lasse Holms minnen kring singeln vaga, men…

– Jag minns att Frank var där för det var nämligen min studio, KMH-studion. Jag var en av delägarna. Jag var inte alls inblandad i det här utan jag tror det var en av våra medarbetare som hade ett projekt med Frank så jag har inga minnen.

Men när jag berättar att William och Frank ska ha delat en sjuttifemma i studion så klarnar minnet lite.

– Det tror jag faktiskt kan ringa en liten klocka hos mig. Absolut. Jag vill minnas att det var alkohol inblandat i den inspelningen, yes, skrattar han.

Om jag säger Billy Gezon står som producent på plattan – vad säger du då?

– Åh jäklar, gör han det? Men herregud, det var ju min soulmate i Mexico City i två år, otroligt, säger Lasse. Vi spelade i Mexico City på nattklubbar. Det var fruktansvärt tuffa arbetstider. Vi gick av halv fem på morgonen och så spelade vi i en hotell- och rock’n’roll-bar på 17:e våningen i stan. Det var fina minnen därifrån.

Grepptabellen skulle väcka brottningsintresset

Med skivan följde en grepptabell. Bland annat visar den hur man tar brottargreppet halv-nelson, som Frank vann VM-finalen -77 med. William förklarar att grepptabellen följde med för att ungdomarna skulle bli intresserade och kanske börja träna brottning.

– Det var för att skaffa intresse för sporten. Det var Brottningsförbundet som tyckte det var en jättebra idé, säger han.

Vad skrev Frank själv?

I sin självbiografi Sanningen bakom lögnerna berättar Frank att han har adhd – vilket kanske är nyckeln till ett ganska märkligt liv som innehåller rysk roulette, kvinnoaffärer och ett entreprenörskap som skulle få de flesta att gå under. Frank Andersson hade en manisk energi. I boken skildras hur adhd:n ger honom någon sorts överenergi och att Frank alltid tränat jättemycket för att bli av med den. Frank berättar också att han har vunnit de flesta SM-gulden bakfull. Han har helt enkelt gått in och vunnit gulden på ren vilja.

Om discosingeln skriver Frank: Det här är ett år innan världshitten Rappers Delight, som kallats världens första raplåt, släpps i USA. Frank menar att han – precis som med så mycket annat – var först även här.
Och vad gäller stunden i studion berättar han kort att han blev ”dödsnervis” inför sånguppgiften och därför öste i sig en flaska gin för att få mod.

William Freestyle ser tillbaka på singeln och tillfället då den spelades in med glädje.

– Det var en kul idé, som alla andra idéer man har gjort. Jag är ju lite berömd för att vara lattjo, säger William.

Av Henrik Martinell

Vet du mer om inspelningen? Har du bilder eller dylikt från inspelningstillfället? Kan du fylla i eventuella luckor? Mejla Sunkit eller kommentera här nedan!

Foto

I kollagen är bilderna på William Freestyle (den gråhåriga mannen) tagna av Joel Jonsson. Veckorevyn-bilden från Veckorevyn nr 11 1978. Resten av bilderna är tagna av Henrik Martinell.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén