Vad gör man om ens son är boss på ett skivbolag? Man gör som Sam Chalpin, förstås! Man kräver att få göra en skiva.
Det finns ögonblick i musikhistorien som är så udda att man knappt tror att de faktiskt har hänt. Ett av dessa inträffade 1966, när en äldre herre med yiddish-brytning och en eventuell dröm om att sjunga pop stegade in på skivbolaget PPX Records i New York. Han hade inga musikaliska meriter, ingen plan – och ingen aning om hur man håller en ton. Men han hade en stor fördel: hans son var chef för PPX Records.
”Jag är sångare och jag vill spela in en skiva”, förklarade Sam Chalpin för sin son Ed Chalpin. ”Jag vill spela in de stora hitsen, som ’Bang, bang’ och ’Satisfaction’. Du är min son! Vem annars skulle jag gå till?”
Så inleds en av de mer bisarra inspelningsessionerna. Sam Chalpin, som var kantor i en synagoga – vars röst svängde mellan falsett och förtvivlan – skulle sjunga in tio av tidens största hits. Och Ed Chalpin, skivbolagsdirektören med öga för det kommersiellt udda, såg sin chans. Om Mrs Miller – som oväntat blivit en novelty-hit med sina tolkningar av poplåtar – kunde sälja skivor, varför inte hans egen far?
En studio som lät som en tunnelbana
Studio 76 på Broadway var inget högteknologiskt paradis. Här fanns en bandspelare som knappt fungerade, ett mixerbord som såg ut som ett rymdskepp men bara hade några fungerande knappar, och en akustik som påminde om en tunnelbanestation (vilket den i princip var, eftersom tunnelbanan gick rakt under). Det var här Sam, med en total oförståelse för popmusik, gav sig på att sjunga in låtar som ”I Want to Hold Your Hand” och ”Michelle”. Enligt ljudteknikern Mike Rashkow var det en mardröm: Sam glömde texterna och missade tonerna. Sonen lär ha skällt på sin far, så pass att denne föll i gråt – men just det är uppgifter som har ifrågasatts.
Mardröm eller inte, Ed gav inte upp hoppet. Han lappade och lagade i tagningar och till slut hade de en skiva. En skiva som Atlantic Records, mot all förmodan, köpte. ”My Father the Pop Singer” släpptes på ATCO, och Sam fick till och med uppträda i Ed Sullivan Show.
Vad hände sedan med Sam och Ed Chalpin?
Skivan blev ingen kommersiell succé när den kom, men den blev med tiden en kultskiva för oss som älskar det absurda. Med tanke på att skivan faktiskt är väldigt udda, så är det förvånande att den inte är mer omtalad än vad den är.
Ed Chalpin var inte bara sonen som tvingade sin far att sjunga pop (efter att fadern tvingat sin son att spela in honom). Han var också mannen som 1965 skrev ett kontrakt med Jimi Hendrix för, sägs det, en dollar och en procent i royalty. Ett kontrakt som senare skulle orsaka åratal av juridiska stridigheter, när Ed släppte skivor med Hendrix-material utan dennes samtycke. Det var först på 2010-talet som Hendrix familj äntligen fick kontroll över inspelningarna. Men det är en annan historia.
Varför lyssnar vi på Sam Chalpin idag?
Sam Chalpin förtjänar sin plats i musikhistorien. För att han var äkta, för att han – trots den uppenbara kopplingen till dåtidens camp – var sig själv. För att han vågade stå där, i en studio som lät som en sopstation, och sjunga ”Satisfaction” med en övertygelse som bara en far kan uppbringa då sonen säger att det är en bra idé.
Sam Chalpin dog 1969.
Tack
Tack till Micke ”Blodet” Nilsson.
Länkar
Uppdaterad artikel
Den här artikeln påbörjades åtminstone 2008 (troligen tidigare), men har fått en ansiktslyftning i december 2025.
