Kategorier
Artiklar

Så skapades en åländsk popklassiker

Sunkits mest omvälvande avslöjande; artikeln som berättar hela historien om legenden, mannen och myten Sixten Jansson.

Sixten Jansson
Sixten Jansson

Juryns uppdrag vid vokalisttävlingen på Solbacka våren 1980 var enkelt: Betygsätt deltagarnas scenframträdande, texttolkning, artikulation och tonsäkerhet. Sixten Jansson, en av två manliga deltagare i klassen över 16 år, blev utan placering. I stället fick han ett kontrakt med skivbolaget EMI och en tidlös kulthit med tävlingslåten Don’t Stop the Music.

33-årige ”Pop-Sixten” Jansson var en främmande fågel på vokalisttävlingen. För det här var de unga flickornas revir. Tonårstöser från Hammarland, Jomala och Geta siktade mot stjärnorna och nådde med litet tur finalen in den finlandssvenska talangjakten.

Men det var otippade Sixten som skrev åländsk pophistoria.

Det här är berättelsen om Don’t Stop the Music och den lika sensationella B-sidan Sjung hej allihopa:

Lennart ”Lelle” Eriksson, (musiker, jurymedlem på Solbacka 1980): Jag kommer ihåg Sixtens första framträdande på Breidablick på 60-talet. Då sjöng han en låt där varje vers slutade med orden ” …sade bonden” .

Sixten Jansson: Låten hette ”Det står en herre på vår gård” , en gammal folkvisa som jag hade hört två gånger på Sveriges TV när dom visade testbild. Jag sjöng den på vokalisttävlingen på Solbacka 1966. Den gången anmälde jag mig på uppmaning av Tage Styrström. Scendebuten hade jag gjort på Furuborg samma år. Jag presenterade mig för Tages orkester i en paus och berättade att jag sjöng och skrev låtar. De var litet påstrukna, och tyckte att jag skulle sjunga med dem. Jag drog på med ”When the saints go marchin’ in” i hög falsett, och så Anacondas ”It’s really rain in my heart” som var populär då. Don’t Stop the Music sjöng jag första gången på en dans i Berghyddan i Jomala 1967, när orkestern tog en paus. Då kompade jag mig själv på maraccas. Det var en litet annorlunda version än den som jag spelade in. Låten blev en succé med en gång, ibland fick jag sjunga den 3-4 gånger i rad på Uncan. Men sedan sjöng jag den inte förrän vokalisttävlingen på Solbacka 1980.

Ulf Grüssner (konferencier på Solbacka 1980): Vokalisttävlingarna var stora tillställningar, som lockade enormt mycket folk.

Sixten Jansson: Nu jäklaranamma tar jag min bästa låt och går dit, tänkte jag.

Ulf Grüssner: Deltagarna hade ett flertal övningstillfällen med orkestern. Tävlingen gick ut i lokalradion, och vokalisterna var ofta nervösa.

Randolph Reymers (kompmusiker i bandet Yester): Sixten instruerade oss hur melodin gick. Men jag är tveksam till om han överhuvudtaget hade några harmonier, så vi utgick från melodin och satte harmonierna själva. Jag kompade honom två gånger, och det var spännande. Man fick ingen låt i förväg.

Peter Granholm (kompmusiker): Spelningen bandades inte officiellt. Men Dalton kunde inte låta bli att banda allt som var värt att banda.

Anders ”Dalton” Gustafsson: Timo Mäntylä på radion spelade in Sixtens låt från mixerbordet. Jag mixade ljudet. Så jag är skyldig till den obefintliga balansen på inspelningen, för jag var tvungen att ta hänsyn till hur instrumenten lät från scenen.

Sture Isacsson (kantor, jurymedlem): Folk blev på gott humör. Det var något alldeles speciellt med Sixten. Han var inte blyg. Sixten stal föreställningen. Jag kommer inte ihåg något annat från den tävlingen.

Ulf Grüssner: Sixten gav järnet riktigt tusans. Publiken reagerade när han hade tagit några toner. Då stannade han upp litet, och vände sig mot mig, som om han undrade vad han skulle göra. Jag vinkade och ropade ”fortsätt, fortsätt” . Då tog han i och sjöng låten till slutet.

Anders Gustafsson: Det vanligaste felet som vokalisterna gjorde var att stå rakt upp och ner och sjunga. Men Sixten hade en aggressiv scenstil. Han var ganska mobil.

Lennart Eriksson: Sixten var dåtidens Di Leva, en kille som körde sitt eget race. Han hade stil och feeling.

Anders Gustafsson: Yesters musikaliska prestation var inget att skryta med. De hade nog övat med Sixten, men det kan hända att det blev någon sista minuten-ändring. Det fanns vokalister som var autodidakter, som Syd Barrett i Pink Floyd, som ändrade låten varje gång den framfördes.

Peter Granholm: Spelningen var oförglömlig. Det var pang på rödbetan, inte mer än tre ackord. När vi trodde att låten var slut fortsatte Sixten sjunga ”Please, please, please”. Så vi fortsatte också.

Husmus
Husmus. Efter foto publicerat i Nya Åland, 6 november 2000.

Randolph Reymers: Vi hade ingen klar struktur på låten. Slutet var väldigt oklart. Vi visste inte hur många gånger refrängen skulle upprepas. Sixten sade en sak när vi övade och gjorde en annan under själva tävlingen.

Ulf Grüssner: Han fick kvällens längsta applåd.

Sixten Jansson: Jag hade haft funderingar på att göra en skiva. Och när jag hörde inspelningen från vokalisttävlingen tänkte jag ”nu har jag chansen”.

Timo Mäntylä (tekniker, Radio Åland): Sixten ringde och sade att det var något gäng i Stockholm som var intresserat. Så jag gav en kassettkopia åt honom.

Sixten Jansson: Jag hade en gammal lista med skivbolagsadresser. Jag skickade låten till två bolag, EMI och Electra. Vår skivstudio är upptagen, men lycka till, svarade Electra. Men EMI nappade direkt, och sade att de gärna ger ut låten om de får tillstånd. Det enda jag behövde göra var att spela in en B-sida.

Kaj Sundblom (pianist i Husmus): Sixten gjorde en inspelning med Tage Styrströms orkester. Men skivbolaget tyckte inte att de låtarna dög till B-sidan.

Sixten Jansson: 1978 spelade jag in några låtar med Tages orkester på Neptun. Det var Don’t Stop the Music i en annan version, Sjung hej allihopa , ”Vi dansade vid havet” , ”Mariehamnsblues” , ”Okej, okej” , och så en låt som hette ”Komplexer” . Skivbolaget tyckte att Sjung hej allihopa med Tages orkester var bra. Men den var rent ut sagt risig.

Kurt ”Kutten” Lindbom (musiker): Jag har hört kassetten. Mitt i inspelningen blir det ett avbrott, när någon som har ärende till Tage Styrström kommer dit. Det finns med på bandet.

Lasse Karlsson (basist i Husmus): Jag kände Sixten ända sedan Uncantiden. Han klädde sig hippt och var rolig, en av de trevligaste stamgästerna på diskoteket Gregor Samsa. Husmus repade på Bastun för en spelning juli 1980 när Sixten frågade mig om det var möjligt att göra en låt till B-sidan. Visst kan vi ställa upp på det, tyckte jag, för gammal vänskaps skull.

Sixten Jansson: Egentligen skulle Yester ha varit med på B-sidan. Men de tog det inte på allvar.

Lasse Karlsson: När Sixten kom till Bastun hade vi redan repat några timmar. Sören Björklund (trumslagaren) var trött och ville gå och käka. Men jag hade gett Sixten ett löfte. OK, sade Sören, men det kändes litet som om han ville få det snabbt överstökat.

Marcus Lönnqvist: (körsångare) Jag råkade gå förbi Bastun mitt på dagen, och såg att Kutten, Sören och Rick (Palmer, gitarrist i Husmus) var där. F-n, Macke, du får vara med och köra och spela tamburin, sade de.

Lasse Karlsson: Låten var Sjung hej allihopa. Sixten visade oss texten, men han hade inga ackord. Vi bestämde att det skulle vara en tolvtaktare i medium boogie-tempo. Men hans text stämde inte på tolv takter, så vi blev osäkra – skall vi göra som John Lee Hookers band, att vi ändrar ackord när han gör det, eller är det vi som bestämmer? Det blev ett halvdant beslut. Det hörs att vi är tveksamma. Rick var litet ovan som rockgitarrist. Så han körde ett jazzgitarrsolo. Jag minns att Kutten sade ”Hördudu, om du skalar bort 75 procent av tonerna så går det riktigt bra.” Rick tog rådet ad notam.

Marcus Lönnqvist: Sixten hade skickat in en skivbolagsdemo där Tage Styrström kompade honom på en tändsticksask. EMI trodde att han drev med dem, och skulle väl driva tillbaka. De förstod inte att han menade allvar. Vi gjorde inte så många omtagningar. Men det var olika varje gång. Sedan hävdade Sören alltid att vi var ”EMI musicians” .

Lasse Karlsson: Vi spelade in i stereo på min rullbandspelare. När tapen var klar drog Sixten en kabel till kassettdäcket bakom Bastuns bardisk och kopierade den på en ganska enkel kassett. I det skedet trodde vi att det var frågan om en demotape. Sedan fick vi höra att den skulle komma ut på skiva. Så kassetten blev en mastertape. Jag vet inte om EMI lade litet rymdklang eller något annat på låten i studion, för vi var förvånade över att det lät så spelbart.

Timo Mäntylä: Don’t Stop the Music spelades mycket i Sveriges radio i början. Och jag tyckte att det lät precis som min inspelning från Solbacka. Har ni faktiskt spelat in det här på nytt, frågade jag Sixten. Han svarade att skivbolaget inte ville göra en ny inspelning. Så inspelningen på skivan var tagen från kassetten som jag gav honom.

Sixten Jansson: Jag betalade 50 mark för kassetten.

Anders Gustafsson: Det kunde ha blivit ett jävla liv om inspelningsrättigheter om radion hade velat det. Men alla på radion log åt hela grejen, ingen brydde sig riktigt.

Yester
Yester. Efter foto publicerat i Nya Åland, 6 november 2000.

Randolph Reymers: Jag var inte glad. Om vi hade vetat att det skulle släppas på skiva så hade vi bett om att få göra en vettig inspelning.

Sixten Jansson: Skivbolaget berättade att rocksångaren Moon Martin tog skivan med sig till Amerika, och att han skulle lansera den där. Jag visste inte vem han var.

Randolph Reymers: När skivan släpptes kompade vi Sixten på Berghyddan. Jag har nog aldrig sett så mycket folk där, det var knökfullt. När han skulle uppträda blev det en riktig rockgala. Folk rusade fram till scenen.

Sixten Jansson: Gotlands Allehanda kom hit och intervjuade mig. De hade textblad med sig. Folk sjöng allsång på färjan.

Randolph Reymers: Skivan hade blivit en sommarplåga på Gotland. Vi fick telefonsamtal från radio Gotland som ville veta vem Sixten var. Skivan spelades på Gotlands diskotek hela sommaren.

Sixten Jansson: Jag tror att skivan kom till för att EMI ville ha någon som sjöng på riktigt. På den tiden hade inspelningarna blivit tekniskt avancerade. EMI pressade tusen exemplar. Det var nog meningen att det skulle göras flera skivor, men när det inte hände något på poplistan så gav de upp.

Kjell Grunér (Skivsamlare): Singeln är högt värderad. För två år sedan såg jag den på en skivlista för 125 kronor. Jag köpte singeln när den släpptes, för en tia. Men det exemplaret har försvunnit.

Marcus Lönnqvist: Jag fick 10,40 i musikerersättning.

Sixten Jansson: Det var många som skulle vara med och dela. Dalton fick också litet STIM-pengar. Det hade han inte behövt, men jag var litet snäll.

Anders Gustafsson: Sixten är en ljuvlig konstnär. Jag älskar hans akvareller. Och Don’t Stop the Music var en vattendelare i åländskt musikliv.

Peter Granholm: Don’t Stop the Music var en episod i mitt liv som jag inte skulle vilja ha ospelad.

Sixten Jansson: När jag kom till musikfestivalen i Badhusparken sommaren 1982, och hade köpt biljett som vanligt folk, började publiken applådera och jubla. Nästan som om de hade sett John Lennon.

Av Patrik Dahlblom
Publicerad 2000-11-30

Artikeln är tidigare publicerad i Nya Åland, måndagen den 6 november 2000 och återges med tillstånd av Patrik Dahlblom. © Patrik Dahlblom, 2000.

2 svar på ”Så skapades en åländsk popklassiker”

Det var inte Timo Mäntylä ,utan Martti Raijamäki som bandade den berömda skivan och jag betalade faktiskt 50 mark för den. Så D så. S Uffe Grusner svamlar ocjså en massa som inte riktigt stämmer. Fast det gör det samma.

Ixten

Vad då för fel? sOM JAG SA:dET VAR INTE Timo Mäntylä som bandade Utan Martti Raijamäki. Så Det Tror ni mig inte får ni vänta på mina memoarer…n Pop-Sixten

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

4 × 1 =