Kategorier
Artister

Alice Cooper och rockmusikens inneboende strävan att avveckla sig själv

Rockmusiken föds och dör i ständigt nya cykler. Den hårdrock som var innovativ och utmanande – rent av queer – i början av 1970-talet blev snart en machokultur som körde fast i ett evigt hjulspår. Bandet Alice Cooper avvek från normen under hala sin tid tillsammans.

I början av 1970-talet föddes hårdrocken. Inte omedelbart som begrepp, men genren utmejslades i långt hår, bullrig bluesbaserad rock och uppror mot konventioner. Artisterna var ofta lika androgyna som David Bowie och väldigt långt från den stil som kom att förknippas med hårdrock decenniet efteråt, då pudelfrisyrer och blanka skinnjackor blev synonymt med ”snygga killar”.

Alice Cooper var ett band som utmanade.

Till att börja med var Alice Copper ett band som också råkade ha en sångare som kallade sig Alice Cooper (men heter Vincent Furnier). Den pedagogiska utmaningen att kommunicera denna dubbla identitet besjungs av dem själva i låten ”Be My Lover” från 1971:

She asked me why the singer’s name was Alice
I said listen baby, you really wouldn’t understand

Bandet var en del av hårdrockens födelse, ungefär samtida med till exempel Black Sabbath. De utstrålade något helt annat än den rent underhållande festivalrockare som soloartisten Alice Cooper långt senare skulle komma att bli. I själva verket ansågs bandet så hopplöst omöjliga att de, som umgicks i kretsarna kring Iggy & The Stooges och The Doors, fick kontrakt på Frank Zappas skivbolag – främst av den anledningen att Zappa ville dra av pengar för en, i hans ögon, garanterad förlust.

Hela magin i det tidiga bandet ryms i en liten cameo appearance i filmen ”Diary of a Mad Housewife” (1970). Här befinner vi oss på ett hippt psykedelisk party, och bandet som spelar flippar loss i total kakafoni. I mitt tycke fyra minuter och fyra sekunder som helt och hållet gör mycken annan hårdrock meningslös.

Alice Cooper i filmen ”Diary of a Mad Housewife” (1970)

Det finns framför allt tre orsaker till gruppens storhet:

  1. Talang. Individuellt var de inga egentliga storheter, men tillsammans blev de större.
  2. Bob Ezrin. Bandets producent, som också jobbade med Lou Reed. Lyfte musiken till nobelprisklass.
  3. Musikteater. Det teatrala inslaget i gruppen lyser igenom i det nämnda filmklippet. Alice Cooper var den amerikanska motsvarigheten till The Sensational Alex Harvey Band.

Kopplingen till The Sensational Alex Harvey Band är naturlig. Alice Cooper flörtade också med gamla evergreens och spelade med klichéer om tonårsidoler och stjärnkulter. Långfilmen ”Good To See You Again, Alice Cooper” (1973) är väl på samma konstnärliga nivå somDrra på – kul grej på väg till Götet” (1967) och i det följande klippet verkar man vilja driva med ”gammal mossig musik”, men engagemanget för genren lyser igenom:

Alice Cooper: ”Lady is a Tramp” (ur filmen ”Good to See You Again, Alice Cooper”, 1973)

Här i ”Lady is a Tramp” ser man tydliga spår av Vincent Furniers nära umgänge med alkoholen, något som säkert var delaktigt i att bandet senare splittrades.

Nå, varför tjata om Alice Cooper i ett sammanhang som handlar om ”udda och bortglömd populärmusik”? Därför att det tidiga Alice Cooper står för det udda, avvikande, upproriska i rocken och detta med samma attribut som senare transformerades till det pudelrockande åttiotalets ”snygga killar”; på kort tid hade det udda och avvikande blivit det förväntade och det genomaccepterade.

Alice Cooper var en gång incredibly strange music. Som kanske gav inspiration till senare band som Europe – som självklart har haft ett eget musikaliskt värde – men där varje uns av äkta magi gått förlorad.

Rocken tycks hysa en inneboende strävan att avveckla sig själv.

Foto

Warner Brothers / Rhino

Av Magnus Nilsson

Magnus "Ny-Magnum" Nilsson är en av grundarna till Sunkit. Han är verksam som digital strateg i Stockholm.

Ett svar på ”Alice Cooper och rockmusikens inneboende strävan att avveckla sig själv”

Ja, Alice Cooper var queer. Säkert jättestraight men queer i en vidare bemärkelse, särskilt i förhållande till det tidiga sjuttiotalet. Kanske skulle man kunna säga att han var proto-emo. Och musikalinfluenserna fanns ju där i princip från början. jämförelsen med Alex Harvey är slående: den här typen av hårdrock hade ju aldrig funkat nu för tiden, den hade setts som bögig, men då diggades den av de där jeansuniformerade snubbarna. Som hårdrock betraktat ur ett nutida perspektiv är den ju rätt kass, den är inte särskilt tung alls.

Glöm inte heller hans syntiga grejer i slutet av sjuttiotalet/början av åttiotalet, och hans cover på Loves Seven and Seven is, innan han som ett skolexempel på postmodernism började göra arenahårdrock som en parodi på sig själv. Man anar numera en frustrerad artist därinne, som längtar efter Detroit 1969 men inte kan ta sig dit igen. Det är synd.

Och missa inte:

http://en.wikipedia.org/wiki/Steven_(Alice_Cooper_character)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

20 − nitton =