Rockmusiken föds och dör i ständigt nya cykler. Den hårdrock som var innovativ och utmanande – rent av queer – i början av 1970-talet blev snart en machokultur som körde fast i ett evigt hjulspår. Bandet Alice Cooper avvek från normen under hala sin tid tillsammans.

I början av 1970-talet föddes hårdrocken. Inte omedelbart som begrepp, men genren utmejslades i långt hår, bullrig bluesbaserad rock och uppror mot konventioner. Artisterna var ofta lika androgyna som David Bowie och väldigt långt från den stil som kom att förknippas med hårdrock decenniet efteråt, då pudelfrisyrer och blanka skinnjackor blev synonymt med ”snygga killar”.

Alice Cooper var ett band som utmanade.

Till att börja med var Alice Copper ett band som också råkade ha en sångare som kallade sig Alice Cooper (men heter Vincent Furnier). Den pedagogiska utmaningen att kommunicera denna dubbla identitet besjungs av dem själva i låten ”Be My Lover” från 1971:

She asked me why the singer’s name was Alice
I said listen baby, you really wouldn’t understand

Bandet var en del av hårdrockens födelse, ungefär samtida med till exempel Black Sabbath. De utstrålade något helt annat än den rent underhållande festivalrockare som soloartisten Alice Cooper långt senare skulle komma att bli. I själva verket ansågs bandet så hopplöst omöjliga att de, som umgicks i kretsarna kring Iggy & The Stooges och The Doors, fick kontrakt på Frank Zappas skivbolag – främst av den anledningen att Zappa ville dra av pengar för en, i hans ögon, garanterad förlust.

Hela magin i det tidiga bandet ryms i en liten cameo appearance i filmen ”Diary of a Mad Housewife” (1970). Här befinner vi oss på ett hippt psykedelisk party, och bandet som spelar flippar loss i total kakafoni. I mitt tycke fyra minuter och fyra sekunder som helt och hållet gör mycken annan hårdrock meningslös.

Alice Cooper i filmen ”Diary of a Mad Housewife” (1970)

Det finns framför allt tre orsaker till gruppens storhet:

  1. Talang. Individuellt var de inga egentliga storheter, men tillsammans blev de större.
  2. Bob Ezrin. Bandets producent, som också jobbade med Lou Reed. Lyfte musiken till nobelprisklass.
  3. Musikteater. Det teatrala inslaget i gruppen lyser igenom i det nämnda filmklippet. Alice Cooper var den amerikanska motsvarigheten till The Sensational Alex Harvey Band.

Kopplingen till The Sensational Alex Harvey Band är naturlig. Alice Cooper flörtade också med gamla evergreens och spelade med klichéer om tonårsidoler och stjärnkulter. Långfilmen ”Good To See You Again, Alice Cooper” (1973) är väl på samma konstnärliga nivå som ”Drra på – kul grej på väg till Götet” (1967) och i det följande klippet verkar man vilja driva med ”gammal mossig musik”, men engagemanget för genren lyser igenom:

Alice Cooper: ”Lady is a Tramp” (ur filmen ”Good to See You Again, Alice Cooper”, 1973)

Här i ”Lady is a Tramp” ser man tydliga spår av Vincent Furniers nära umgänge med alkoholen, något som säkert var delaktigt i att bandet senare splittrades.

Nå, varför tjata om Alice Cooper i ett sammanhang som handlar om ”udda och bortglömd populärmusik”? Därför att det tidiga Alice Cooper står för det udda, avvikande, upproriska i rocken och detta med samma attribut som senare transformerades till det pudelrockande åttiotalets ”snygga killar”; på kort tid hade det udda och avvikande blivit det förväntade och det genomaccepterade.

Alice Cooper var en gång incredibly strange music. Som kanske gav inspiration till senare band som Europe – som självklart har haft ett eget musikaliskt värde – men där varje uns av äkta magi gått förlorad.

Rocken tycks hysa en inneboende strävan att avveckla sig själv.

Foto

Warner Brothers / Rhino

Post Views: 38