Kategorier
Artiklar

Kapten Stofil granskar en sommar fylld av skräck

I det senaste numret av Kapten Stofil gräver Martin Kristenson fram sanningen bakom den svenska skräckfilmssommaren 1972. Svensk teve visade klassiker från 1930-talet och panik uppstod.

Kapten Stofil #34
Kapten Stofil #34

Sommaren 1972 var jag sex år gammal. Jag minns på ett ungefär hur det såg ut där vi bodde och att mina föräldrar skilde sig det året. Men starkast har en bild etsat sig fast i mitt inre: morgonen då jag såg mumiens hand i köket!

Så här gick det till: I början av 1970-talet fanns det två tevekanaler att titta på. Programmen var i hög grad sända i välvilja och uppfostrande anda, dvs. det var mycket som var ganska tråkigt och torftigt. Å andra sidan var mycket seriöst, något som kanske är en bristvara idag.

Hursomhelst, när denna statliga uppfostringsverksamhet annonserade att de tänkte sända en hel serie av de stora skräckfilmsklassikerna under sommaren var det, i all stillsamhet, ganska sensationellt.

Själv ansågs jag för liten för att titta på filmerna, även om de ansågs ganska harmlösa (”de var ju så gamla”). Dock: jag lyckades tjata mig till att få se en film, Mumien vaknar från 1932 med Boris Karloff i huvudrollen.

Det var ett misstag.

Jag vill minnas att filmen sändes i två delar, med avbrott i mitten för gissningsvis nyheter. Jag avstod självmant att se filmens fortsättning.

På morgonen vaknade jag först i familjen (det är sånt man gör när man är sex år) och tassade ut i köket för att leka. Jag minns den kusliga känslan av att någon eller något skulle kunna gömma sig bakom en dörr. Jag låtsades oberörd för mig själv och satt på köksgolvet och lekte med något. Då och då tittade jag oroligt mot hallen…

Plötsligt får jag i dörröppningen se en hand komma fram! En lindad mumiehand! Panik!

Jag minns inte vad som sedan hände, men kommer ihåg att denna upplevelse (eller händelse?) blev gatans samtalsämne den dagen. Någon av de större killarna frågade om handen hade ett ärr.

, Ja, ljög jag, som inte hade en aning om något ärr.

, Okej, då var det mumiens hand, konstaterade killen.

Men det var inte bara jag som fick stora skälvan. I nya numret av Kapten Stofil visar Martin Kristenson att skräckfilmssommaren drog igång en seglivad hetsjakt på påstådda varulvar, polisutryckningar och allmän monsterparanoia.

Skräckvågen fortsatte att skölja över det törnrosasömninga Sverige under 1970-talet. Martin Kristenson tar i sin artikel upp den explosiva framväxten av serietidningar med skräck eller krig som tema. Och reaktionerna på dessa (oftast i frejdig dubbelmoralistisk anda, som att bara rensa bort de ”olämpliga” serietidningar som sålde dåligt från hyllorna).

Vi får också veta hur det kom sig att svensk teve sände skräckfilmerna. Och en massa annat. Detaljrikt, men hela tiden underhållande.

Köp Kapten Stofil och läs Martin Kristensons hela artikel. Du hittar närmaste återförsäljare på Kapten Stofils webbplats. Självklart är mitt intryck färgat av att jag , liksom många andra, visar artikeln , har ett personligt förhållande till ämnet, men jag tycker att skildringen ger en bra bild över dåtiden. Och vilket genomslag enskilda teveprogram kunde få.

Det är först i vuxen ålder, med egna barn, som jag insett att skräckupplevelser på film inte har med mängden splatter och otäcka scener att göra. Det handlar naturligtvis om suggestion, och Mumien vaknar och de andra klassikerna från talfilmens barndom är suggestiva. När de kom likaväl som i början av 1970-talet och idag.

Martin Kristensons djupdykning i ämnet , totalt 17 sidor i tidningen , leder honom också in på ett annat legendariskt spår i den svenska moralpaniken; den inflammerade debatten om ”videovåld” i början av 1980-talet. När tidningen kom i brevlådan föll det sig så att jag läste upp Martins artikel för familjen, och min dotter, snart tretton, häpnade över debattnivån. Med all rätt.

Tendensiöst är bara förnamnet. Konstigt nog är det dåvarande utbildningsminster Jan-Erik Wikström (FP) som får stå som, ensam, motpart till alla som vill förbjuda allt och helst omedelbart. Han ställs mer eller mindre till svars för filmerna, och samtidigt visas riktigt otäcka scener ur bland annat Motorsågsmassakern.

Filmerna framställs som dokumentära, det är som om personerna i studion tror att det är ögonvittnesskildringar av verkliga händelser. Det är en isande uppvisning i varför en demokratisk rättsstat måste ha en inneboende tröghet. Moralpanik har aldrig lett till någonting bra.

Idag känns ämnet och formen för videovåldsdebatten främmande och avlägsen. Men kan en lika onyanserad debatt hållas idag? Tyvärr måste nog svaret bli , självklart. I skrivande stund kommer jag att tänka på ett exempel: För bara några veckor sedan publicerade Dagens Nyheter debattartikeln von Triers dogmatiska kvinnohat, som fullständigt blandar ihop korten mellan vad som är personen bakom ett konstverk och konstverket i sig.

Även i vår tid finns det saker som man bör tycka. Och saker som man inte får säga. Det kan det vara nyttigt att reflektera över då och då.

Av Magnus Nilsson

Länkar

Av Magnus Nilsson

Magnus "Ny-Magnum" Nilsson är en av grundarna till Sunkit. Han är verksam som digital strateg i Stockholm.

Ett svar på ”Kapten Stofil granskar en sommar fylld av skräck”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

4 × 4 =