Han är känd för ett par hits från 1970-talet, men Jan Harpo Svensson är värd ett bättre öde än att ses som ett one hit wonder. Idag fyller han 65 år.

Jan Harpo Svensson stegade 1972 in hos Stikkan AnderssonPolar och fick enligt sägen skivkontrakt efter ett par minuter. Kort därefter hade han också kontrakt med Mickie MostRAK. Och även om dubbla signaturer irriterade branschens kungar, så ger det en fingervisning om vilken karismatisk begåvning Harpo var i sin tid.

Harpo gjorde en serie album under 1970-talet som bjöd på en varierad och fantasifull kompott av glamrock, schlager och rena popexperiment.

Med låten Honolulu fick Harpo 1973 sitt stora genombrott och Moviestar från 1975 (med Annifrid Lyngstad och Lena Ericsson på kör) är en milstolpe i svensk popmusik. Om du tycker att dessa – och andra av Harpos kändare låtar – är uttjatade (och vissa av dem rätt mediokra) så finns det absolut guldkorn att hitta på skivorna genom hela 1970-talet.

Under sin storhetstid var Harpo lite av en blandning mellan David Bowie och Robert Broberg, en fräck och begåvad popartist med en humor som inte ryggade för att gå över till det knasiga.

I det här klippet från tysk TV kan man undra om den somriga accenten i ryggsäcken inte markeras lite för mycket? En cynisk rådgivare hade kanske sagt blankt nej, men sett i backspegeln så ger det onekligen karaktär och egensinne till framförandet.

https://youtu.be/PHz79iE7KYk

Jan Harpo Svensson är fortfarande en uppskattad artist i Tyskland. Och idag fyller han 65 år. Vi säger grattis till en av Sveriges mest underskattade artister.

Länkar