I boken ”Dansbandens orkesterkort – en del av den svenska musikhistorien” visar Pär Winberg och Johan Lindberg hur ett enkelt vykort kunde öppna dörrar till scener runt om i landet. En underhållande och ovärderlig titt in i en underskattad del av svensk musikhistoria.
Här är uppföljaren till succéboken ”Dansbandens skivomslag” (Berg & Berg, 2022), där Pär Winberg och Johan Lindberg djupdök i – ja, just det – svenska dansband och deras klassiska (och mindre klassiska) skivomslag. Tonvikten låg förstås på 1970-talet och alla som varit i närheten av en loppmarknad vet vad som väntar. Skivomslagen är ofta hemvävda, tokroliga – och exponerar tidens mycket särpräglade klädstil.
Nu tar sig Pär Winberg och Johan Lindberg an den mindre beforskade delen av dansbandskulturen; orkesterkorten. Många dansband gjorde skivor, men för att göra en skiva krävs tid, energi och ett visst kapital. Inte alla dansband finns dokumenterade på vinyl, men precis alla dansband behövde trycka upp ett orkesterkort.
Orkesterkortet, ett sedvanligt vykort med dansorkesterns bild och kontaktuppgifter, skickades ut till folkparker, danslokaler och restauranger. Det var den enklaste formen av en demo. Eftersom korten inte innehöll musik, så fick man se lite lagom seriös ut och samtidigt påvisa ett underhållningsvärde. Inte sällan med en kortare beskrivning av repertoaren, ”gammeltjo’ för alla” eller ”bugg och svensktopp för mogen publik”. Hade man ingen skiva att skicka, så fick man förlita sig på att orkesterkortet gjorde tillräckligt intryck för att det skulle bli en bokning.
Pär Winberg, som både arbetar professionellt i branschen och är en stor entusiast och samlare, har plockat fram sin minst sagt digra samling vykort och dekaler. Tillsammans med Johan Lindberg har han sållat i utbudet – vad jag förstår ganska hårt – och ändå rymmer boken ”Dansbandens orkesterkort – en del av den svenska musikhistorien” (Berg & Berg, 2025) över 600 vykort och klistermärken. Johan Lindberg står också för den kongeniala formgivningen.
Som om inte detta vore nog så har Pär Winberg intervjuat flera artister som var med under ”de gyllene åren”. Och man kan konstatera att det var en mycket hektisk period för många band, även sådana som idag inte är kända namn.
Okej, så kan man vänta sig sida upp och sida ned av utsvängda glitterbyxor och permanentade hårsvall? Ja, det också. Men långt ifrån enbart. Dels ger boken en intressant inblick i hur orkestrarna marknadsförde sig. Något band står uppradade omkring en ny Citroën, eftersom man uppenbarligen är sponsrade av den lokala återförsäljaren. Andra väljer ett motiv med lokal anknytning, som att synas vid ett stridsflygplan. Förvånansvärt många ”spexar till det” på ett sätt som rimligen borde ha varit kontraproduktivt. Tänk dig lokal popbandstävling med ”roliga hattar” och… blöjor. 😳
För dig som är intresserad av svensk dansbandskultur – ja, svensk populärmusikalisk historia i stort – kan jag verkligen rekommendera bok ”Dansbandens orkesterkort – en del av den svenska musikhistorien”. Den sätter ljus på hittills ganska lite dokumenterade detaljer av dansbandens liv och verksamhet.
Dessutom är den väldigt underhållande.
