I 40 år har det varit en väl bevarad hemlighet. Att Tomas Ledin var en pionjär inom svensk industrimusik. I 38 sekunder.
Tomas Ledin är i dagarna aktuell med musikalfilmen En del av mitt hjärta, baserad på en av sina låttitlar. Annat var det 1977, då Tomas Ledin var aktuell med sitt femte album, Tomas Ledin, baserat på sitt eget namn. Så het var Ledin vid den här tiden, att tre spår på plattan var med på det årets Melodifestival – en tävling som behandlas i Till försvar för Beatles (med Forbes). Eva Rydberg, Mats Rådberg och Tomas Ledin själv framförde låtar på festivalen, som alla skrivits av Ledin och som han nu spelat in på egen hand.
Det finns en låtordning på LP-versionen av Tomas Ledin och en annan på den samtida kassettutgåvan. Men riktigt kryptiskt blev det när plattan presenterades i streamat format.
Plötsligt dyker en ny låt upp. Eller, låt och låt. Ett spår som inte finns på LP, inte på MC, inte på CD.
Noja, som omfattar en speltid på 0:38, är en instrumentell låt. Den spelas på synthar. Den är ganska skruvad. Den låter inte som Tomas Ledin. Den låter mer som Enhänta Bödlar gjorde på LP-skivan Ogreish Guttaral Wounds från 1984. Noja ligger insprängd mellan Du har verkligen rätt, Agneta och I natt är jag din och kan närmast – särskilt sett till den tid den är utgiven i – beskrivas som industrimusik.
Vad var det som hände egentligen?
