Song-poems var bondfångeriets musikaliska gren. Budskapet var: musikbranschen behöver dina sångtexter. Den egentliga innebörden: vi vill ha dina pengar.

Minns du småannonserna i kvällspressens söndagsupplagor? Brukar du beställa saker genom obskyra företag som annonserar i Land och Hemmets Veckotidning? Gillar du karaoke? Då är du förmodligen redo för vad som i USA kallas song-poems.

Song-poems betyder naturligtvis sångtexter, men begreppet används gärna i just detta sammanhang:

Mer eller mindre (eller ännu mindre) seriös musikförläggare annonserar efter talanger. Den som känner sig kallad uppmanas att skicka in sina texter till förlaget, texter som förlaget sedan sätter musik till. Syftet utåt är att intressera skivbolag för talangens alster.

Rodd Keith: Lettuce and Lace

Så här går det till: en person – vi kan kalla honom Magnus Nilsson – råkar fästa ögonen på en mikroskopisk radannons i den lokala dagstidningen; ”Sångtexter sökes för stor lansering. Alla genrer välkomna”. Detta är ju något för mig, tänker Magnus som har både det ena och det andra liggande i byrålådan. Han skickar in en nyskriven visa – vi kan kalla den Jag är som ett lätt, lätt moln – och hoppas att Fru Fortuna ska låta sitt ansikte skina över honom. Några dagar senare kommer det ett brev från Hollywood eller en flott adress i New York med meddelandet; visst, det här ser toppen ut, flera bolag är JÄTTE-intresserade och nu fattas det bara att man spelar in en demosingel för att de stora bolagsbossarna ska sätta sina signaturer på ett fett kontrakt OCH om du därför kunde skicka $2,000 för att täcka inspelningen så sitter du snart på flyget till Lyckans land!

Ja, vad tusan – det här är en chans man bara får en gång, tänker Magnus och tar ut besparingarna från banken, skickar iväg dem till de snälla killarna på REAL MUSIC, Postbox X, Hollywood. Två veckor senare kommer ett paket med fem singlar och sedan inget mer. Någonsin.

Bakom dessa postboxbolag fanns en hel liten industri, en egen värld – som inte heller påminde om nöjesbranschen ovan jord. Artisterna, de okända namn som dök upp med olika pseudonymer och i olika konstellationer, låter inte som andra artister – men inte heller som dåliga artister. De låter som varandra, som om det fanns en fakultet på ett musikkonservatorium någonstans där eleverna fulländades i konsten att tolka vansinniga texter till oinspirerad musik.

Om historien slutade med att folk blev lurade på pengar, några stripp-musiker tjänade ihop till ytterligare några öl, bolagets ägare kunde skramla ihop till en egen Mercedes i guldlack… ja, det hade egentligen varken varit kul eller intressant. Men faktum är att många av dessa inspelningar är musikhistoria.

Norm Burns: Human Breakdown of Absurdity

Kanske kvaliteten ligger i kombinationen vansinnigt och alldagligt. Den som skickade pengar fick ju sin text inspelad, OAVSETT verkets konstnärliga kvalitet. För musikerna var det bara ”ännu en dag på jobbet” att sätta musik till och spela in låtar som God in His Infinite Wisdom put Richard Nixon on This Earth, The Watusi Whing Ding Girl, There’s a Hippy Girl in Town, Disco Dancer – You’re the Answer, Static on the Brain, I’m a Ginseng Digger, The Day Snowflakes were Born och många fler. Oändligt många fler.

Vad skulle du göra om du fick en text i stil med följande (i mycket fri översättning): ”Kan en regering vara kompetent / och ledsagas av sanningen / Jimmy Carter svarar / ja / Jimmy Carter svarar / ja / Kan en regering vara fri från korruption” osv?

Det omedelbara svaret på MSR Records, 6381 Hollywood Blvd skulle vara: ”Det här är en soullåt, helt klart. På med reglagen; nu kör vi”.

The MSR Singers: I’m Just the Other Woman

Varför protesterade inte de som skickade in sina alster och pengar, utan att få annat än ett tomt löfte och en packe provpressar? Gissningsvis stod okunskap och skam i vägen. Men det hände att talangerna protesterade, även om det krävdes rätt mycket för att så skulle ske.

Varken de som stod bakom upplägget, de som skötte ruljansen eller de musiker som hade detta som jobb mellan sängen och baren brydde sig om de ”kunder” som försörjde branschen. Denna slarvets arrogans gjorde ibland att inspelningarna blev för sjuka, för avvikande. Ett klassisk exempel är I’m Just the Other Woman med The MSR Singers (och mycket uppenbarligen Rodd Keith, den kanske främste stjärnan i sammanhanget), som är ett stycke psykedelisk antimusik och som troligen inte föll i speciellt god jord när resultatet landade hos upphovspersonen. Protester följde och MSR tvingades göra en ny (mycket tråkigare) version.

Nu är det så bra att man inte behöver gå ut och leta själv efter dessa obskyra skivor som bara kom i mikroupplagor (att ens försöka i Sverige är inte lönt). Vi har ju Tom Ardolino (1955-2012) – trummisen i NRBQ som återupptäckte The Shaggs! – som tillsammans med andra samlare ställde samman skivorna The Makers of Smooth Music, The Human Breakdown of Absurdity och I’m Just the Other Woman (Carnage Press) under 1990-talet. Det finns dessutom ett sällskap som helt ägnar sig ämnet: American Song-Poem Music Archives.

Den nyss nämnde legendariske sångaren Rodd Keith, som medverkar under en rad namn på hundratals inspelningar finns också dokumenterad på CD:n I Died Today (Tzadik 1996) med musik i eget namn. Han blev också med tiden ett omhuldat namn i northern soul-kretsar.

Song-poems på svenska

Nu undrar man ju om en liknande cirkus någonsin förekommit i Sverige. Lars E Carlsson och hans skivbolag Pang Records uppmärksammades på 1980-talet för att de ansågs skinna ungdomar på pengar för att producera skivor mot betalning, men i mitt tycke är det inte samma sak. Pang Records gjorde ju inte annat än en utökad demo som artisten själv bekostade. Egentligen inte konstigare än att åka buss med ett bussbolag.

Något riktigt svenskt song-poem-förlag av amerikansk bondfångarmodell har jag inte hört talas om. Kommentera gärna på denna sida om du känner till motsatsen.

Uppdatering
Den här texten skrevs i huvudsak redan i augusti 2000 (eventuellt tidigare), men har setts över och uppdaterats i december 2022.