Magnus Ny-Magnum Nilsson och Burt von Bolton på Sunkit (foto: Casper Hedberg)

Etikett: Experimentellt

Bruce Haack, detalj från skivomslaget The Electric Lucifer

Bruce Haack var den störste elektroniske pionjären

Bruce Haack utvecklade den elektroniska musiken i alla riktningar och han gjorde det redan på 1950-talet. Han byggde egna synthar, spelade futuristisk musik för barn. Bruce Haack var på egen hand ett helt fenomen.

Videoklipp: Bruce Haack med Electric To Me Turn från albumet The Electric Lucifer

Bruce Haack (uttalas ”hack” som i ”hack i häl”) föddes den 4 maj 1931 i Rocky Mountain House i provinsen Alberta i Canada. Han dog den 26 september 1988.

Bruce visade tidigt ett stort musikaliskt intresse. Han började spela på familjens piano redan som fyraåring och vid tolv gav han pianolektioner. Under tonåren spelade han i lokala countryband.

Bruce Haacks uppväxt i en liten stad på den kanadensiska prärien kom att prägla honom starkt. Det var litet, det var isolerat och det var ganska tråkigt. Musiken blev en räddare, och han gick helt upp i den. Han ska också ha haft kontakt med lokala indianer, deltagit i deras pow-wower och experimenterat med peyote (en kaktus som man kan framställa droger av).

Bruce sökte sig vidare i livet. Han försökte komma in på en musikhögskola, men fick avslag med motiveringen att han inte läste noter tillräckligt bra. Istället började han studera psykologi vid Edmonton University. Tiden här fylldes också av musik. Bruce skrev musik till skolteatern, hade egna radioprogram och spelade i ett band. Mitt i all musikalisk aktivitet lyckades han faktiskt också ta examen i sitt huvudämne, och intresset för psykologi hade säkert stor betydelse för att han senare kom att arbeta med musik och barns inlärning.

Efter tiden på universitetet kom Bruce 1954 till New York. Med hjälp av ett stipendium från den kanadensiska staten började han studera musik på anrika The Juilliard School. Här mötte han Ted Pandel, som också skulle komma att bli kompositör av elektronisk musik – och som blev en av Bruces närmaste vänner.

Men det konservativa Juilliard var ingen bra miljö för den självständige och musikaliskt gränslöse Bruce Haack. Efter åtta månader hoppade han av och började sin snåriga karriär som kompositör och artist. Han byggde egna instrument, han skrev klassiskt, han skrev musik till dansföreställningar och teatrar, han skrev poplåtar till skivbolag som Dot Records och Coral Records.

Videoklipp: Bruce Haack visar sina musikaliska uppfinningar i amerikansk teve

Han fick under denna tid uppdraget att skriva balletmusik för belgisk teve. Detta resulterade i stycket Les Etapes, en blandning av bandade samplingar, elektroniska instrument, violin och sopran. Jag vet inte hur musiken lät, men uppsättningen skvallrar om att Bruce redan på 1950-talet experimenterade långt utanför de gängse ramarna.

I början av 1960-talet var rymd och framtid stora teman i all amerikansk populärkultur. Bruce Haacks hembyggda synthar väckte allt större intresse och han började plötsligt dyka upp i teveprogram som The Tonight Show med Johnny Carson. Ofta i sällskap med Ted Pandel. De kunde spela på instrument som Dermatron, en rörelse- och värmekänslig synth… och saker som folks pannor. I ett av programmen I’ve Got A Secret från 1966 framför duon musik spelad på tolv ”kromatiskt stämda” unga damer!

I New York lärde Bruce känna dansläraren Esther Nelson. Tillsammans med henne startade Bruce Haack och Ted Pandel skivbolaget Dimension 5 Records, vars utgivning helt ägnades åt elektronisk undervisningsmusik för barn. 1962 släpptes den första skivan – Dance, Sing and Listen – och de närmaste åren skulle det komma ytterligare tio album i samma stil.

Barnskivorna på Dimension 5 gjordes som sedvanliga barnskivor. ”Häng med i musiken och sångerna, härma och rör dig”. Det hade gjorts tidigare och görs än idag. Det unika med Ester Nelsons och Bruce Haacks samarbete var den elektroniska, futuristiska musiken och den ofta hämningslösa fantasin. Haack hade ingen teknisk utbildning, men experimenterade fram synthar, modulatorer och effektboxar efter eget huvud.

Hela 1960-talet var en blomstrande tid för Bruce Haack. Även det ofta moraliserande och konservativa offentliga livet i USA välkomnade det nyskapande och futuristiska. Gärna med inslag som förde tankarna till rymden. Chris Kachulis, Bruces vän och manager, fixade en lång rad reklamuppdrag. I mitten av decenniet gjorde Bruce Haack jinglar och reklammusik för varumärken som Parker Brothers, Goodyear, Kraft och Lincoln. Samtidigt fortsatte Bruce att introducera elektronisk musik och synthar på teve.

Det var också Chris Kachulis som fick Bruce Haack att upptäcka den psykedelisk rocken i slutet av 1960-talet. Med sitt första rockalbum gjorde Bruce Haack 1970 debut på ett stort bolag. Columbia Records släppte Electric Lucifer – Haacks magnum opus som står sig väl bland rockhistoriens stora klassiker. Haack lyckas kombinera konstmusik, moogar, tidiga Kraftwerk, monotoni, psykedelia, satanism, hemlagad vocoder… Allt förpackat i ett häpnadsväckande snyggt omslag, signerat Isadore Seltzer.

Efter Electric Lucifer började Bruce att samarbeta med en annan elektronisk kompositör, Raymond Scott. Samarbetet resulterade inte i någon skiva, men Scott introducerade två nya maskiner för Bruce: Clavivox och Electronium.

Bruce Haack fortsatte att utforska rock- och popmusik. Nästa album var Together, som 1971 släpptes på Dimension 5. Skivan lanserades som en barnskiva och av någon okänd anledning valde Bruce att framträda under pseudonymen Jackpine Savage. Därefter följde en rad barnskivor, men det blev inga fler rockalbum på andra bolag. I slutet av 1970-talet spelade Bruce in två rockalbum, Haackula (1978) och Electric Lucifer Book 2 (1979), men dessa gavs inte ut under hans samtid.

Varför följde han inte upp framgången med Electric Lucifer? Kanske var han svår att samarbeta med, kanske fanns det en trygghet i att barnskivorna såg till att det stod mat på bordet? Jag vet inte, men det är bara att konstatera att Bruce Haacks musik i vår tid fått ett enormt uppsving.

Bland de skivor som återutgetts (eller släppts för första gången) vill jag särskilt rekommendera Electric Lucifer och Electric Lucifer Book 2 – som är i princip oumbärliga – samlingen Listen Compute Rock Home, som ger en bra och mycket underhållande överblick över barnskivorna på Dimension 5, samt den mörka Haackula. Det finns också en dokumentär, med den något missvisande titeln Haack: The King of Techno, från 2004. Den finns utgiven på DVD i USA, och har faktiskt sänts i svensk teve.

Videoklipp: Dokumentären Bruce Haack: The King of Techno med svensk text

Under 1980-talet började Bruces hälsa att vackla och hans produktionstakt avtog. Skivbolaget drevs vidare av Nelson och Pandel, men de gav i huvudsak bara ut notböcker och återutgivningar på kassett. Med Party Machine från 1982, en nära åtta minuter lång låt som Bruce gjorde tillsammans med Def Jams grundare Russell Simmons, avslutade Bruce Haack sin skivkarriär. Han dog 1988 av hjärtfel.

Jag vill gärna citera den pojkröst som kommer in med kommenterar i Motorcycle Ride från Listen Compute Rock Home:

I love it, man. It’s the greatest.

Jepp, så är det. Bruce Haack var störst.

Diskografi

  • Dance, Sing and Listen, 1963
  • Dance, Sing and Listen Again, 1964
  • Dance, Sing and Listen Again & Again, 1965
  • The Way Out Record for Children, 1968
  • Electronic Record for Children, 1969
  • Electric Lucifer, 1970
  • Together, 1971
  • Dance to the Music, 1972
  • Captain Entropy, 1973
  • This Old Man, 1974
  • Funky Doodle, 1975
  • Ebenezer Electric, 1976
  • Haackula, 1978 (utgiven 2008)
  • Electric Lucifer Book 2, 1978-1979 (utgiven 2001)
  • Bite, 1981
  • Zoot Zoot Zoot, 1981
  • Hush Little Robot, 1999
  • Listen Compute Rock Home – The Best of Dimension 5, 1999

Länkar

Tack

Tack till Stefan Kéry, som introducerade fenomenet Bruce Haack för mig.

Uppdatering

Den här artikeln publicerades ursprungligen 2008, möjligen långt tidigare. En större uppdatering har gjorts i december 2022 varför kommentarer på sidan kan referera till tidigare versioner.

Jean-Jacques Perrey och Dana Countryman – ett äktenskap från rymden

I mitten av förra seklet var rymden och framtiden föremål för ett intensivt svärmeri inom populärkulturen. Rymdpop var en hel genre, och Jean-Jacques Perrey var en av föregångarna. Idag gör han, tillsammans med Dana Countryman, musik som inspireras av den tiden. Och det är faktiskt bra.

Att Jean-Jacques Perrey och Dana Countryman arbetar tillsammans kan ses som ett sunkadeliskt marriage made in heaven.

Franske synthpionjären Jean-Jacques Perrey (född 1929) gjorde redan på 1950-talet sensation med sin elektroniska musik och var en ivrig ambassadör för klaviaturinstrumentet Ondioline; som uppfanns av landsmannen Georges Jenny redan 1941. Kring 1959 flyttade Perrey till USA och blev där vän med bland andra Robert Moog och Gershon Kingsley. Tillsammans med Kingsley bildade han den legendariska duon Perrey and Kingsley, som gav ut två album, de inflytelserika mästerverken The in Sound from Way Out! (1966) och Kaleidoscopic Vibrations: Spotlight on the Moog (1967).

Dana Countryman (född 1954) gav under åren 1996-2003 ut tidskriften Cool and Strange Music Magazine, en grundligt genomarbetad och banbrytande publikation om incredibly strange music. Dana Countrymans betydelse för att sätta ljus på den udda och bortglömda populärmusiken kan inte överskattas. Han är också , såsom av en händelse , en entusiastisk samlare och utövare av gamla elektroniska klaviaturinstrument.

Sedan några år tillbaks spelar Jean-Jacques Perrey och Dana Countryman tillsammans. Samarbetet har hittills resulterat i två album: The Happy Electropop Music Machine! (2006) och Destination Space (2008). Det är två fullmatade skivor med bedagade synthar och referenser till 1950-talets amerikanska rymdromantik. Space age pop i ett nostalgiskt, och lustfyllt, perspektiv.

Det kan tyckas märkligt att blicka bakåt på en musikstil som i hela sitt väsen blickade framåt. Att vara nostalgisk över åldrad avant garde; är inte det lite unket? Det är kanske en smaksak, men det är ändå svårt att argumentera mot att det är just Jean-Jacques Perrey som gör det. Han liksom uppfann hela grejen.

Debuten The Happy Electropop Music Machine! är dessutom en väldigt bra platta. Här går Perrey och Countryman runt i genrens alla huvudfåror och sidospår och bara njuter. Deras första samarbete sprudlar av uppfinningsrikedom och fantasi. De måste ha kluckat av glädje i studion och hela skivan bör vara en våt dröm för radiosportens musiksättare.

Uppföljaren Destination Space är mer begränsad, främst därför att den håller sig snävt inom samma tema , rymden. Och det blir till sist en aning enahanda. Om än både välgjort och genretypiskt.

Skivorna är utgivna på Oglio Records.

Av Magnus Nilsson

Länkar

Diamanda Galás går på knock

Hon är känd som en demon både i operans och industrirockens värld. På Södra Teatern sågade Diamanda Galás, bildligt talat, i publikens själar med rostig fogsvans. Och med finess.

Diamanda Galás skrider in i (sjävklart) svart aftonklänning och sätter sig vid den dramatiskt upplysta flygeln. Hon ägnar inte publiken en blick. Ordet diva är inte i närheten , hon är majestätisk. Bredvid henne framstår teveserien Familjen Adams karaktär Morticia, en ofta förekommande och oundviklig referens, som fullständigt banal.

Inför ett i princip fullsatt Södra Teatern inleder Diamanda Galás med att ge prov på hela omfånget i sin röst. Det låter stundtals som ett tjuvlarm löper amok. Hon har också kapacitet för att hålla ut toner i vad som känns som en evighet. Det är en skolad sångerska som använder sitt verktyg som en rostig fogsvans.

Det är starkt att inleda med en sådan programförklaring, this is what you get. Inga kompromisser, inga eftergifter, ingen god smak, inget lagom. Samtidigt är det väl det som man förväntar sig av henne.

Hennes insats förvånar inte, men imponerar. Och i ärlighetens namn hade jag nog väntat mig än mer apart musik. Det är kanske det som förvånar istället… Diamanda Galás beskrivs ofta som en , konstnärligt framstående, men dock , freakshow. I själva verket är hon absolut fokuserad, hon är ett med sitt ämne. Och hon vet vad hon håller på med: Sången är redan legendarisk, även som pianist är hon fantastisk.

Diamanda Galás markerar att en låt är slut med att vända publiken ryggen. Hon dricker stora klunkar vatten, vänder sig kort mot publiken i ett tyst ”thank you” med ett vridet leende; som att hon just svalt en ättiksgurka.

Konserten går i saknadens och livssorgens tecken, temat är musik skriven av människor i exil. Det blir en hel del blues, och det är, åtminstone för mig, i just bluesen hon verkligen blommar ut. Hennes närvaro i musiken fullständigt pulvriserar de ofta trötta formerna av blues som spelas i vår tid.

Jag gillade Diamanda Galás tidigare. Nu har jag också insett hennes storhet. Det här är helt enkelt en av de största musikaliska konstnärerna, punkt.

Efter att under en dryg timme ha blivit överkörd av tåget känns uppmaningen naturlig: Motörhead , det är dags att gå i pension, bluesrockare , gör om, gör nytt, gör rätt… och industrirockare , klipp er och skaffa er ett jobb. Er tid är över. 😉

Av Magnus Nilsson

Länkar

Jeanette Lidén

Jeanette Lidén kliver rakt in på tronen

Hon gör musik som ingen annan och spelas flitigt i P3 Rock. Utan att vara det minsta rock. Jeanette Lidén är redan en legend och kliver rakt in på Sunkits tron.

För det mesta måste en artist eller en låt få en viss patina för att platsa in i klubben Sunkits repertoar – som udda och bortglömd populärmusik. Det kan bero på att samtiden färgar av sig för mycket på intrycken, men också på att musik behöver tid för att mogna hos mottagaren. Det senare gäller inte minst för oss konservativa och svårflörtade snobbar på området.

Men ibland stiger de fram, de artister som lyckas få allt att falla på plats och som lyser helt och hållet i egen kraft. Jeanette Lidén är en sådan artist.

Jeanette Lidén är inte en i gängse mening ”bra” artist, det är helt klart. Jag skulle nog vilja gå så långt att ta bort hennes insats från bedömningsskalor som bra och dåligt. Jeanette Lidén har däremot gjort en skiva på eget bevåg, tonsatt (eller vad vi ska kalla det) sina texter och sjunger (eller pratsjunger) dem på ett helt eget sätt. Ett helt eget sätt.

Eftersom hon också har distribution på skivan Till den finaste jag vet (DFR 2008), så har hon tagit risken att utstå spott och spe från allmänheten. Konstigt nog är det just spott och spe hon fått. Att ge sig ut i hetluften, trots en insikt om att man inte är världens bästa, kräver ju mod och det är underligt att detta mod av vissa människor måste tryckas ned.

Det kanske är naivt att tro något annat, vad vet jag.

Jeanettes texter handlar om relationer, och inte minst verkar det vara en trasig (?) kärlek till den Bernt, som skivan är tillägnad, som står i centrum. Texterna är mer att likna vid prosadikter och bara det är att göra det svårt för sig; Jeanettes sånger är väldigt svårsjungna.

Men storheten ligger i kombinationen sång och musik. Musiken är tekniskt sett okej. Först låter det som att någon med en uppsättning synthar har hjälpt Jeanette, men efterhand krackelerar låtarna och arrangemangen framstår som underliga… otroligt underliga, nästan omöjliga att spela. Vad har hänt?

Min Sunkit-broder Burt von Bolton, som är långt mer hemma på instrumentering än jag själv, visste genast besked. Jeanette har en synth där hela kompet finns med, och där synthen hjälper till med övergångar och intron. Man kan arrangera låtar så att det låter proffsigt, om än standardmässigt, utan att vara särskilt slängd i låtsnickrandet själv. Men funktionen kräver ändå att man kan spela den grundläggande låten. Det kan inte Jeanette.

Och då uppstår världens märkligaste musik.

Tack

Tack till Håkan Persson.

Andy Votel

Andy Votel – sunkspridare av rang

Han har en musikalisk häxkittel som rymmer det märkligaste bland det udda. Och han ger ut det på skiva. Häng med i Claes Lindmans hyllning till samlaren och spridaren Andy Votel.

Kan man tala om en levande internationell ”sunkadelicascen”? Om begreppet sunkadelica innebär ”fokus på udda och bortglömd musik” kan vi inte annat än basunera ut ett högljutt ”ja!”, och strax därefter kollektivt kapitulera inför den kringflängande skivsamlaren, skivbolagsägaren och DJ:n Andy Votels kulturinsats för musiken som omvärlden glömde.

Andy Votel, som egentligen heter Andrew Shallcross, är en brittisk elektronisk musikartist och skivproducent som var med och grundade skivbolagen Twisted Nerve och Finders Keepers Records. Han brukar dessutom designa omslagen till de olika släppen på dessa bolag.

Min introduktion till Votel var via en märklig mixplatta, som jag på inrådan av en gammal barndomsvän snarast borde flukta in på (med motiveringen att han trodde att jag som gillar ”gamla obskyra låtar” skulle uppskatta den). Skivan gick under namnet Music To Watch Girls Cry, släpptes 2003 på Fat City Records, och bestod av enda mix av en grotesk blandning bortglömda spår – hela 76 stycken inom loppet av 75 minuter! Skivan tog sig an alla tänkbara gamla vinylgenrer – allt från ett stort antal utsvävningar inom progg och rock från världens alla hörn, till indiska psykedeliska ljud, flummig fuktig funk, sängkammarsoul av det svettigaste slaget, charmigt primitiva elektroniska experiment och även förträngda eurovisionsschlagerfestivalsbidrag.

Den naturliga skeptiker som finns i oss alla skulle lätt kunna avfärda detta mastodontprojekt som ett migränframkallande lustmord (för att inte säga massmord) på allt vad musik innebär, men den spridda blandningen fungerar – inte bara förvånansvärt bra – utan över all som helst förväntan! Föreställ dig en turkisk schlager med hysteriska gitarrer, som snabbt och oväntat svänger över till en urvattnad karaokeblaskig instrumental barnprogramsvariant av The Beatles Hey Jude, som i sin tur övergår till en något olycksbådande demonisk kvinna som ger sin version av Donovans 60-talsklassiker Hurdy Gurdy Man, för att sedan följas upp av signaturmelodin till Roman Polanskis filmklassiker Cul-del-sac, och därefter landa i en pompös irländsk folkinstrumentsvariant av Simon & Garfunkels Scarborough Fair. Och när man tror att man hört allt den osannolika blandningen har att bjuda på, så susar ”vår alldeles egna” Pugh Rogefeldt in med den ordentligt svängiga, men tyvärr närmast okända 70-talsdängan Love, Love, Love! Incredibly Strange Music-härdsmältan är närmast total. Låtom oss helt enkelt fastställa att Music To Watch Girls Cry är alldeles för intensiv och kompakt för att sammanfattas här. Måste upplevas. Kan ej beskrivas nog detaljerat.

Music To Watch Girls Cry var för övrigt från början inte planerat som ett skivsläpp i ordets rätta bemärkelse, utan spriddes runt av Votel till sina vänner och bekanta, mest som ett hobbyprojekt. Votel tänkte att det skulle bli en producents mardröm att få loss rättigheterna till alla obskyra spår, men tack vare en insats från Fat City Records blev det hela en möjlighet, och skivan släpptes till allmänheten med lysande recensioner som följd. ”Andy Votel must have one of the coolest record collections ever” poängterade någon. Undertecknad instämmer till fullo.

Resan tar lyckligtvis inte heller slut där. Music To Watch Girls Cry har hittills fått två uppföljare:Â Songs In The Key Of Death samt One Nation Under The Grave (varav den sistnämnda släpptes november 2007) och originalkonceptet behölls med råge – det vill säga vansinnigt många låtar och genrer ur världens alla undanstädade vinylbackar på vanvettigt kort tid. Och Del 2 och 3 i serien levererar ordentligt även de. I ärlighetens namn kan jag inte bestämma mig för vilken av de mixplattorna jag gillar bäst – trots att de alla tre går på repeat i min spelare ohälsosamt ofta där hemma. Flukta in genast, lyder mitt råd.

Votel är inte bara skyldig till högst osannolika mixar utan även andra former av kulturgärningar som att släppa samlingsalbum på ovan nämnda Finders Keepers Records där han fokuserar på – just det – udda och bortglömd musik. När han hade profilerat sig tillräckligt som samlare av diverse undanstädade hits utgav han i januari år 2005 Folk Is Not A Four Letter Word, en högklassig sammanfattning av 60- och 70-talets dammiga folkmusikskivor vars medeltida influenser hade börjat nästla sig in i dagens moderna popmusik. Skivan följdes av flera liknande samlingar, med talande titlar som exempelvis Prog Is Not A Four Letter Word, Welsh Rare Beat, Well Hung – Funk-Rock Eruptions From Beneath Communist Hungary samt den logiska och hedervärda uppföljaren Folk Is Not A Four Letter Word, Volume 2 för att nämna ett fåtal. Samtliga skivor kan man köpa digitalt via skivbolagets hemsida snabbt, enkelt och framförallt helt lagligt. Man kan även provlyssna på alla spår innan ett eventuellt köp. Ordentligt bra jobbat.

Avslutligtvis vågar jag djärvt konstatera att Andy Votels lekstuga har utrymme för det mesta – allt från djupdykningar i subtropicálians vilda fuzzgitarrer till den mer vildsinta psykedeliska rockscenen såväl som andra rariteter inom rock och progg (men inte i den svenska, smala och på flera sätt infekterade betydelsen av ordet). En hisnande och trivsam resa genom bortglömd musikhistoria – redo att förvåna, förbrylla och förtjusa – väntar dig.

Länkar

Elektron Kukéso med Hans Edler

Hans Edlers gjorde den första synthpopskivan i Sverige – ja, kanske i världen. Trots att Elektron Kukéso ignorerats av den etablerade kulturvärlden i 40 år är dess betydelse enorm.

Skivan Elektron Kukéso med Hans Edler är slutsåld, men du hittar andra skivor i Sunkits affär.

En av de få internationellt betydande svenska LP-skivorna äntligen på CD! Äntligen tillgänglig överhuvudtaget! Hans Edler, popidolen, promotorn, entreprenören, skivbolagsbossen… syntharen? Javisst, Hans Edler skapade redan 1971 den första dataprogrammerade popplattan. Vänta dig det mest oväntade av Elektron Kukéso, en milstolpe i populärkulturens historia. Skivbolaget Boywonder har gjort ett enormt arbete med att restaurera skivan (mastertejperna är sedan länge borta). Med skivan – i vackert digipackomslag – följer en omfattande booklet som berättar hela historien om skivan, med massor av unika bilder! Dessutom med ett sanslöst skruvat extramaterial, inspelningar som Hans Edler ratade. Det är sant: detta är en sensation!

Hans Edler
Elektron Kukéso
CD, ca 40 min. Boywonder 2004

Skivan Elektron Kukéso med Hans Edler är slutsåld, men du hittar andra skivor i Sunkits affär.

Låtar på skivan

  1. Jag söker efter kärlek Provlyssna (MP3-format)
  2. Långt bort
  3. Vi hör ett skrik
  4. Leka med ord
  5. Romantiken
  6. Fattig man söker efter mat Provlyssna (MP3-format)
  7. Säg vad är det
  8. Oändlig
  9. My third eye (unreleased bonustrack)
  10. Out of the body (unreleased bonustrack)
  11. Miscalculation (unreleased bonustrack)
  12. Lovedust (unreleased bonustrack)
  13. X-1111 (unreleased bonustrack)
  14. Original basic (unreleased bonustrack)
  15. Ongoing (unreleased bonustrack)

Kräldjursanstalten

Med skivorna Voodoo Boogie och Nu är det allvar!! skrev svenska Kräldjursanstalten in sig i rockhistorien. Men på hemmaplan fick bandet stryk.

Obs! Skivan Nu är det allvar!! & Voodoo Boogie med Kräldjursanstalten är slutsåld. Du hittar andra skivor i Sunkits affär.

Kräldjursanstalten var samtida med den svenska punken och blev med sin experimentlusta en naturlig del i ”den scenen”. Men Kräldjursanstalten hade lika gärna kunnat vara den raka motsatsen till punkens DIY-musik. Inspirerade av Captain Beefheart spelade trion så komplex musik att andra än enäggstvillingar (som bröderna Agaton på gitarr och bas) skulle ha svårt att repa in materialet under en livstid.

Liksom hos Lasse Stefanz, så trakterades sången av bandets trummis; den karismatiske bandledaren Micke Maksymenko. Det är märkligt att Maksymenko lyckas vara så distinkt, så utlevande i sången, och samtidigt spela anarkistiskt experimentella trummor. Men det fungerar.

Trots att Kräldjursanstaltens musik måste beskrivas som svår och komplicerad, så är den samtidigt rockig och melodiös. Här möts avantgarde, heavy rock, punk, absurd humor… och resultatet är konstigt nog knivskarpt. Ett av den svenska rockhistoriens största bidrag till den internationella musikscenen.

Kräldjursanstalten
Nu är det allvar!! & Voodoo Boogie
CD, Megaphone Records, 2004. Ca 50 min

Obs! Skivan Nu är det allvar!! & Voodoo Boogie med Kräldjursanstalten är slutsåld. Du hittar andra skivor i Sunkits affär.

Låtar på skivan

  1. Det löser sig atematiskt
  2. Fet och feg
  3. Marathonloppet
  4. Ta över
  5. Tjugo koppar kaffe
  6. Hon fångade min blick
  7. Breda räfflade gummidäck
  8. Voodooboogie
  9. Att ta det kallt
  10. Det enda raka
  11. Minst värst
  12. Ibland om vardagarna
  13. Den stora coupe-finalen

Spara

Blomsterunge blommar än

Fredrik af Trampe upptäcker ett av Sveriges mest absurda band; långlivade doldisarna Blomsterunge.

Jag har varit stammis på Sunkit i flera år, och har alltid varit särskilt förtjust i de första timmarna, innan de mest önskade klassikerna spelas och dansandet drar igång för fullt. Det är naturligtvis också väldigt skojigt, men jag är mer förtjust i den smalare, mindre dansvänliga musiken som spelas mellan 20-23. Här finner man oftast de intressantaste dårfinkarna och de mest udda harmonierna. De allra första halvtimmarna ägnas ofta åt sånt som aldrig tidigare spelats på Sunkit, men så småningom brukar det även där banas väg för ofta spelade men tämligen smala låtar.

En av de mest spelade inom denna genre är även en av de mest udda. Den börjar med lite vinylsprak, svagt mummel från en publik, en harkling och sen: en tämligen entonig melodi spelad på harmonium, följt av en kraftig, skolad röst som sjunger (så småningom uppbackad av en ljusare röst):

Han vred sig i mjöl
Han vred sig i mjöl
Han vred sig i mjöl
Han vred sig i mjöl
Han gillade sill
Han gillade sill
Han gillade sill
Han gillade sill
Han vred sig i sill
Han vred sig i sill
Han vred sig i sill
Han vred sig i sill
Han gillade gas
Han gillade gas
Han gillade gas
Han gillade gas
Han dvaldes i gas
Han dvaldes i gas
Han dvaldes i gas
Han dvaldes i gas
Han gilla cement
Han gilla cement
Han gilla cement
Han gilla cement
Han e i cement
Han e i cement
Han e i cement
Han e i cement

Jag har lätt för att lära mig texter och sjunger därför ofta med i låtar som spelas, bland annat den här. Det brukar vara en av de vanligaste låtarna där folk kommer fram med ytterligt förvirrade ansiktsuttryck och frågar "Vad faaan var det där för något?". Frågan är så vanlig, och bandet ifråga så pass bra att jag häromsistens kom att tänka: "Äsch va fan, varför skriver jag inte en artikel om Blomsterunge till hemsidan? Så pass bra musik behöver mer spridning". Sagt och gjort (egentligen "tänkt och gjort", men strunt i det).

Bandet som exekverar ovan nämnda låt, Han vred sig i mjöl, heter alltså Blomsterunge och består av Thomas Hammar och Lars Cleveman. Tidigare medlem i gruppen var även den framlidne Miguel Ibáñez (1957-1993), och på de inspelningar som finns med gruppen gästas de ofta av andra musiker.

Thomas Hammar 1987Bandet bildades 1976 och hade då cirka ett dussin spelningar, men sedan blev det ett ordentligt speluppehåll på närmare 10 år. Under tiden hann Hammar (bilden) introducera Cleveman för Martin Rössel, och dessa två kom sedemera att starta det legendariska alternativbandet Dom Dummaste. Om denna kongeniala orkester finns redan väldigt mycket skrivet, så den ska inte beröras närmare här, men deras debutkassett Lars Cleveman, Martin Rössel och Dom Dummaste är en alldeles fantastisk inspelning, där absurdism och satir blandas med de säregna ljud som bara analoga synthar och distorterade trummor kan åstadkomma, i klassiker som hårda Ståltråd åt grabbarna, ödesmättat hundknullande Sams son, satiren Älska bomben och suveräna Philemon Arthur-covern Men va fanken. Julsingeln med klassikern Jesu Kristi 100 Krig är också en riktig höjdare.

Blomsterunge blir riktigt intressanta först i samband med deras återförening 1986. De gav då en konsert på Kulturhusets scen Kilen, fredagen den 13:e (!) juni. Denna konsert spelades in, och gavs sedan ut på en skiva som fick titeln Exhumering, vilket betyder att man gräver upp ett gammalt lik, vilket alltså var precis vad som skedde (bildligt talat). Denna skiva inleds med just den ovan nämnda Han vred sig i mjöl, och slår därmed an tonen för de absurditeter som komma skall.

Man skulle kunna säga att Blomsterunge har mycket gemensamt med Philemon Arthur & The Dung. Textmässigt blandas fullkomligt klara texter med budskap och tydliga storys med absurdistiskt nonsens och rent trams, samt en tydlig faiblesse för det tyska språket. Musikaliskt används ett fåtal instrument för att skapa ett mycket speciellt sound. På Exhumering domineras soundet av ett harmonium, ett piano och en trummaskin, då och då förstärkt av en gitarr.

Efter den starka inledningen fortsätter plattan med den korta men kärnfulla dikten Fläskrot och den poetiska kärlekslåten Solsken, där Thomas predikar sin kärlek till en tjej, en kärlek så stark att allt annat inte spelar så mycket roll:

Å ja vet att dom som bestämmer
Dom gör så gott dom kan
Dom e nog duktiga
Jag orkar inte bry mig om allt som sker
Jag tänker bara på dej

Därefter blir det dock helt andra tongångar rörande samma tema, då Thomas, besviken på "kyrksamheten i den här genren", levererar en av Blomsterunges bästa drapor, med Lasse bakom pianot:

Erotik de e ingenting för mej
Erotik de e ingenting för mej
Bara för att jag inte har någon tjej
Erotik de e ingenting för mej
Erotik de e väl inge kul
Erotik de e väl inge kul
För tjejerna tycker att jag är så ful
Erotik de e väl inge kul
Erotik de e ingenting att ha
Erotik de e ingenting att ha
För om jag inte har det
Kan det inte va bra
Erotik de e ingenting att ha
Erotik de e bara blä
Erotik de e bara blä
För om nån säger hej så säger jag nä!
Erotik de e bara blä

Men trots denna dissning av snusket fortsätter man likväl på kärlekstemat. I sin absolut mest lättrallade låt pastischerar Blomsterungarna den underbara 60-talspopen med sina snygga arrangemang, fina melodier och innehållslösa texter:

Jag har en vän som är mig säll
Och som är hos mig varje kväll
Vi har så trevligt uti vårt lilla tjäll.
Vi är så kära, hör aldrig tjat och gnäll
Jag har en vän som är mig kär
och som var kväll här hos mig är
När vi är tillsammans till lyckans land det bär
Och sen så händer det en väldig massa där
För vi är så kära
Ge mig nu den kyss
Du inte gav mig nyss
Söta rara
Vi får oss lära
Att lita på varandra
Genom livet vandra
Älska bara
Håll mig nära
Genom hela livet
Allt är ju givet
Ingen fara
Älskade kära
Ge mig nu en kyss
Min lilla vän
är kärleken

Denna vackra text levereras till fint komp av pianot, trummaskinen och en skönsjungande doakör. Efter att ha varit hyfsat normal börjar nu plattan ta sig alltmer vansinniga vändningar. I John (som även spelades in av Dom Dummaste) läser gästvokalissan Karin Tisell den märkliga historien om John medan trummaskinen dånar, Lasse spelar harmonium och Thomas gör konstiga läten. Miguel berättar om die junge dame Blumenmagd i Flaskrot 1, en låt helt på tyska, under vilken Thomas släpper loss ett fasansfullt geräusch som varar i omkring 3 minuter.

Lars Cleveman på Gärdet

Lars Clevemans (bilden ovan) nonsenslåt Psyke är den kanske allra tydligaste flörten med Philemon Arthur, men höjdpunkten på den lite mer skruvade avdelningen av skivan är en inspelning från 1976 av instrumentallåten Dizturbd, där Cleveman håller inne ett lågt F på sitt harmonium medan Thomas manglar en gitarr. Denna dämpat obehagliga låt skulle passa som ledmotiv till vilken David Lynch-film som helst.

Återföreningen 1986 innebar att Blomsterunge gjorde lite spelningar då och då. I samband med en av dessa spelningar var ljudteknikern Peter Adolfsson närvarande. Han erbjöd bandet att spela in hemma hos honom, något som resulterade i kassettbandet Inre polokrage. På denna kassett märks släktskapet med Philemon Arthur allt tydligare, speciellt som samhällskritiken på ett crazy vis bakats in i musiken. Detta märks inte minst i några av de inledande låtarna, dels i Hur sjuk är prins Bertil? vars text består av nämnda titel upprepad om och om igen och är en vidräkning med skvallerblaskornas missvisande rubriker, samt i Dom knarkar, en låt där politikerna predikar att "dom knarkar på Sergels torg" och hur upprörande det är, medan yuppiesarna i perfekt formation står och pundar:

Hej och hå! Punda på!
Hej och hå, låt heroinet gå runt!
Hej och hå! Punda på!
Hej och hå, heroinet ska gå runt!
Hej och hå! Punda på!
Hej och hå, låt horset gå runt!
Hej och hå! Punda på!
Hej och hå, let heroinet go runt!

Invandrarproblematiken avhandlas i den komplexa, 2-minuters valsoperan Göçmenler, där Thomas kommer fram till Lasse och anklagar honom för att lida av Göçmenler (= invandrare, flykting). Lasse undrar vad Thomas menar. Då Lasse besvarar Thomas fråga med en fråga säger Thomas åt Lasse att inte fråga honom (Thomas), utan fråga någon annan. En stund senare kommer Miguel fram och frågar Lasse exakt samma sak: "Lider ni av Göçmenler"? Lasse förstår inte den här gången heller: "Lider jag av Göçmenler?". Då Lasse besvarar Miguels fråga med en fråga säger Miguel åt honom att inte fråga honom (Miguel), utan istället fråga någon annan. Då två personer rekommenderat detta till Lasse på kort tid, mognar ett beslut fram hos honom: han skall gå och fråga nån annan. Men vem då? Professorn, såklart. Professorn är ju den man frågar om allt. Så frågar han då professorn om han (Lasse) lider av Göçmenler, för det var ju det de andra sagt åt honom att fråga. Professorn förstår inte vad Lasse menar. Någonstans där går Lasse vilse i pronominerna, men det gör ingenting: De hade sagt åt honom att fråga någon annan, och nu har han gjort det. Så var det ingenting mer med det, och han går trallande och lättad därifrån.

Kassetten innehåller även lite mer tramsigt poetiska alster som S&M-orienterade Läderlydnad och den svängiga, ordvrängande Korpilombolo. Vid ett tillfälle passar Lasse på att filosofera kring de förändrade förutsättningarna i musikbranschen ("Vi i Blomsterunge behärskade ju verkligen våra instrument till fullo, titta på ungarna idag, de behöver ju bara trycka på en knapp och göra en video så är dom världskändisar"), innan han och hela bandet stämmer upp i den pampiga Ich will bånge ausgenehmen, en sång om alla de tillfällen på dygnet då man vill ta fram sin erigerade penis:

Ich will bånge ausgenehmen
an dem Morgen zu dem Frühstück,
an dem Mittag zu dem Lunch,
an dem Abend zu dem Mittag,
und dann jede nacht im Bett.

Höjdpunkten på bandet är annars den avslutande liveupptagningen Remouladsås, en 17 minuter lång, tämligen entonig beskrivning av vilka Blomsterunge är och deras sysslor, önskningar och effekter. Om man som jag är barnsligt förtjust i text och musik som inte riktigt hänger ihop med varandra kommer man finna detta mastodontverk mycket roande.

Men det är ändå ingenting mot gruppens senaste musikaliska extravaganza, sångcykeln Hon åt med pinnar, han vred sig i mjöl, som uruppfördes och inspelades 2003. I detta två timmar långa stycke får vi först följa en kvinna som har ett tråkigt, meningslöst liv, men som under ett besök på en kinarestaurang får äta med pinnar, något som livar upp hennes trista tillvaro:

När hon med pinnar åt sin mat
försvann med ens allt hat /…./
Pinnens makt ej underskatta:
livet skall emot dig skratta.

Så småningom övergår sångcykeln i en vidareutveckling av Han vred sig i mjöl, denna gång med 180 verser:

Han gillade räls
Han gillade räls
Han gillade räls
Han gillade räls
Han gnydde i räls
Han gnydde i räls
Han gnydde i räls
Han gnydde i räls
Han gillade spång
Han gillade spång
Han gillade spång
Han gillade spång
Han svara i spång
Han svara i spång
Han svara i spång
Han svara i spång
Han gillade sprit
Han gillade sprit
Han gillade sprit
Han gillade sprit
Han bjäbba i sprit
Han bjäbba i sprit
Han bjäbba i sprit
Han bjäbba i sprit
Han gillade spik
Han gillade spik
Han gillade spik
Han gillade spik
Han gläfste på spik
Han gläfste på spik
Han gläfste på spik
Han gläfste på spik
Han gillade kött
Han gillade kött
Han gillade kött
Han gillade kött
Han knypplade kött
Han knypplade kött
Han knypplade kött
Han knypplade kött
Han gillade frukt
Han gillade frukt
Han gillade frukt
Han gillade frukt
Han tordes i frukt
Han tordes i frukt
Han tordes i frukt
Han tordes i frukt
Han gillade krut
Han gillade krut
Han gillade krut
Han gillade krut
Han häpna i krut
Han häpna i krut
Han häpna i krut
Han häpna i krut
osv osv.

Thomas Hammar och Lars Cleveman har även samarbetat vid andra tillfällen, som i uruppförandet Clevemans opera Atrappen, en besynnerlig historia som utspelar sig i Säffle 1972, tre år efter 3:e världskriget. Bengt "Polo" Johansson och Hjalmar Zachrisson har blivit övergivna av sina fruar, och beger sig därför ut för att skaffa lösfittor. Nu är det bara det att Säffle är ett av få ställen i världen som inte kontaminerats av radioaktiviteten, men med hjälp av skyddsdräkter påbörjas färden mot Mönsterås, för lösfitteanskaffning. På vägen dit blir de dock stoppade av tre muterade höns, som planerar offra grabbarna till sin gud, Siewert Öholm. För att undkomma detta snöpliga slut låtsas herrarna att det är Thomas Hammars 47-årsdag och hyllningstal och hurrarop framförs. Efter detta har man trasslat in sig så pass i librettot att man i slutändan landar i tredje akten och Bjarne "Bempa" Skogsbergs skrotbutik i Mönsterås. I fjärde akten är de åter i Säffle och upptäcker att det faktiskt fanns en lösfittebutik där, Stures lösfittor etabl 1898, så allt var i onödan. I slutändan utbryter fjärde världskriget. Operan innehåller även en morot som dansar och en präst som läser porrtidning och skrattar.

Blomsterunges samlade verk går att nedladda, sanktionerat och gratis, på Thomas Hammars hemsida och Dom Dummaste har ett fint, gratis och lagligt mp3-arkiv på webben (se länkar nedan).

Tack till: Ett mycket stort och varmt tack till Thomas Hammar som låtit oss använda texter och tålmodigt tagit sig tid att svara på frågor.

Av Fredrik af Trampe

Relaterade länkar
> Blomsterunges samlade verk
> Dom Dummastes valda verk

Jag heter Larry! Jag är inte blyg längre! Om Wild Man Fischer

Martin Kristenson skriver om legenden Wild Man Fischer med fokus på dennes första album.

An Evening With Wild Man FischerRedan omslagsbilden skvallrar om att det här är en skiva utöver det vanliga. Den föreställer en ung man med vansinnig blick och håret på ända som håller armen om en äldre dam. Han trycker en vass kökskniv mot hennes bröst. Runt damens hals hänger en skylt med texten "Larry’s mother". Ovanför bilden läser vi skivans titel: An Evening With Wild Man Fischer. På omslagets baksida ser vi samme man som sångare i ett rockband, och inte vilket rockband som helst – han ackompanjeras av Frank Zappa och The Mothers of Invention. En kort text i övre vänstra hörnet meddelar att

Wild Man Fischer är en verklig person som bor i Hollywood, Kalifornien. Förut var han mycket blyg. Han hade inga vänner. En dag bestämde han sig för att bli mer aggressiv. Han skulle skriva sina egna sånger och sjunga dem för folk och berätta för dem att han inte längre var blyg. När han gjorde det trodde alla att han var galen. Hans mamma skickade honom till mentalsjukhus två gånger.

En närmare granskning av skivan ger vid handen att den är producerad av Frank Zappa och inspelad 1968 på skivmärket Bizarre.

Vid den här tiden hade Zappa redan utgivit flera album, antingen i eget namn eller med sitt band Mothers of Invention. I grunden var han rockmusiker, men han visade tidigt intresse för modern jazz och avantgardistisk s.k. konstmusik; till hans idoler hörde kompositörer som Cage, Stockhausen och Varèse. Textmässigt arbetade Zappa i samma satiriska och genomskådande tradition som Lenny Bruce. Debut-LP:n Freak Out (1966), ofta kallad rockhistoriens första konceptalbum, präglas helt av Zappas individualistiska livssyn och motvilja mot kollektiva rörelser. På omslaget definierar han freak out-filosofin som ett sätt för den enskilde att vända samhällets konventioner ryggen och finna egna sätt att uttrycka sig, i tankar, mode eller musik.

Zappa slog igenom mitt under hippierörelsens storhetstid, och har ofta blivit förknippad med den. Ändå var han minst lika skeptisk till flower power-idealen. Han misstrodde Woodstock-generationens enkla slagord, och menade att individuell frihet inte kan uppnås genom att man byter ut en form av konformism mot en annan. Zappa hade inga illusioner om de unga, som han menade var precis lika fångna i schabloner och stereotyper som föräldragenerationen. Albumet We’re Only In It For The Money från 1967 är en skoningslös satir över hippierörelsen och dess drömmar om ett framtida Shangri-La:

There will come a time when everybody who is lonely will be free…
TO SING & DANCE & LOVE (dance and love)
There will come a time when every evil that we know will be an evil…
THAT WE CAN RISE ABOVE (rise above)
Who cares if you’re so poor you can’t afford
To buy a pair of Mod A Go-Go stretch-elastic pants…
THERE WILL COME A TIME WHEN YOU CAN EVEN
TAKE YOUR CLOTHES OFF WHEN YOU DANCE

1967 hade Zappa fått nog av sitt skivbolag MGM/Verve, som undanhöll royalty och censurerade hans skivor, och för att få full kontroll startade han ett eget skivmärke, Bizarre Productions/Straight Records. Avsikten var dels att ge ut Zappas/Mothers egen musik, dels att ta sig an artister som inget annat skivbolag ville veta av: "Vi gör skivor som är lite annorlunda", hette det i programförklaringen. "Vi presenterar musikaliskt och sociologiskt material som de stora skivbolagen förmodligen inte skulle ge dig chansen att höra. Precis vad världen behöver – ännu ett skivbolag".

Några av skivorna på Bizarre/Straight har blivit klassiker, som t.ex. Captain Beefhearts debutalbum Trout Mask Replica (1969). Även Alice Cooper fick sin första chans hos Zappa (Pretties For You 1969). Zappa gav också ut ett dubbelalbum med en helt oredigerad och ocensurerad Lenny Bruce.

Andra skivor kan ses som sociologiska experiment. Ett sådant var GTO’s (Girls Together Outrageously) album Permanent Damage (1969). Bandet bestod av fem hippieflickor och groupies med extrema kläder och frisyrer som ibland höll till i Zappas inspelningsstudio. Två av dem arbetade dessutom som barnflickor åt makarna Zappa.

"När ni ändå är här, varför skriver ni inte ihop lite material så att vi kan göra en skiva?" frågade Zappa en dag. Sagt och gjort. Resultatet blev en LP som väl knappast motstått tidens tand, en egendomlig blandning av enkla sånger, dikter, dialoger och improviserade skildringar ur flickornas vardag. På skivan medverkar även den legendariska konstnären och groupien Cynthia Plaster Caster, mest känd för sina gipsavgjutningar av rockstjärnepenisar (se intervju i tidningen SEX #1).

I motsats till Zappa var GTO-medlemmarna starkt präglade av hippie-idealen: "Jag älskar er – allihopa – jag älskar er. Kramar och kyssar. Kyssar och kramar", skriver en av dem, Miss Pamela, på omslagstexten.

Den märkligaste och mest oförglömliga av Bizarre-skivorna är ändå dubbel-LP:n An Evening With Wild Man Fischer med gatusångaren Larry Fischer. Den är praktiskt taget omöjlig att få tag på i dag, och lär nog så förbli, för Zappas änka Gail (som äger rättigheterna till skivan) har förklarat att hon aldrig tänker släppa den på CD. Hon anser att den inte gör Zappa rättvisa som producent och konstnär. Det finns tydligen också en personlig animositet: Fischer lär vid ett tillfälle fått ett raseriutbrott hemma hos familjen Zappa och börjat kasta saker omkring sig. Zappas dotter Moon undgick med en hårsmån att bli skadad, och sedan dess var Fischer portförbjuden. I Zappas självbiografi nämns Wild Man Fischer bara i förbigående.

De fyra skivsidorna är mer än en samling sånger, det är en hel berättelse, historien om hur Larry "Wild Man" Fischer blev den han är. Tonen är till en början ganska glad och ljus, man skrattar lätt åt Fischers egendomliga sånger och infall, men mot slutet blir stämningen mer desperat för att på fjärde sidan bli direkt obehaglig. Efter en genomlyssning är man fylld av motstridiga känslor, man är beklämd, road och förvirrad på samma gång.

Varje skivsida har ett tema, och är försedd med en rubrik. Den första sidan heter "The Basic Fischer" och är en presentation av fenomenet Wild Man Fischer. Först hör vi Larry Fischers signaturmelodi, den barnviseliknande sången "Merry-Go-Round" framförd av Fischer själv till ackompanjemang av Zappas trummis Artie Tripp. Fischer gapar mer än sjunger, och låter ibland som han är på väg att brista i gråt. De följande sångerna är inspelade ute på gatan, framför Whisky A Go Go på Sunset Strip i Los Angeles, där Wild Man på sedvanligt aggressivt sätt säljer sina sånger till förbipasserande:

Do you wanna hear an original new song for a dime? I swear to God it’s original!

Man hör hur en flicka skriker åt honom att han är galen, men Fischer svarar i hysterisk ton: "Jag är inte galen! Jag är inte galen!".

I ett studioinspelat inslag berättar Fischer om hur han en dag helt sonika bestämde sig för att sluta vara blyg, och som ett mantra upprepar han gång på gång: "Jag heter Larry, jag är inte blyg längre. Ska vi bli vänner? Jag är inte blyg, jag har förändrats. Folk brukade säga: där går Larry, han pratar inte med någon. Men jag har förändrats, jag är en ny Larry, jag är inte blyg längre!".

Den första skivsidan avslutas med ett improviserat nummer där musikern och producenten Kim Fowley tillsammans med kollegan Rodney Bingenheimer och GTOs gör förutsägelser om Wild Man Fischers framtid. Fowley spår att Fischer kommer att bli den nya Beatles, Rolling Stones och Elvis, kvinnor kommer att ta livet av sig för hans skull, och när utomjordingarna landar och frågar efter vår ledare kommer vi alla att svara: Wild Man Fischer! I finalen skriker flickorna i GTO efter att få ligga med Fischer, och slutordet går till Larrys f.d. flickvän, som berättar att hon mest imponerades av Fischers otroliga mod att göra precis vad han vill. Redan under detta nummer börjar man skruva oroligt på sig. Det är svårt att komma ifrån tanken att Fowley och Bingenheimer bara driver med Fischer, att de roar sig på hans bekostnad.

Sid 2 heter "Larry’s Songs Unaccompanied" och innehåller a capella-versioner av femton Wild Man Fischer-sånger. Fischer sjunger och imiterar musikinstrument i en serie sånger som inspirerats av amerikansk 50- och 60-talsrock. Texterna har dock en alldeles egen karaktär, vilket titlar som "Which Way Did The Freaks Go?", "I’m Working For The Federal Bureau Of Narcotics", "Monkeys Versus Donkeys" och "Think Of Me When Your Clothes Are Off" vittnar om.

Den tredje sidan kallas "Some Historical Notes". Larry sjunger här några av sina sånger och berättar om bakgrunden till dem. Första spåret är "The taster", en Chubby Checker-inspirerad låt som Larry skrev vid sexton års ålder och som han förgäves försökte få skivbolagen att nappa på. "The taster" är den ena av två låtar på albumet där Fischer kompas av ett rockband (i själva verket spelar Zappa alla instrumenten). "Taster" är en optimistisk slagdänga, som kontrasteras av sidans sista nummer, "Wild Man On The Strip Again", där vi är tillbaka på gatan och åter får höra publikens rop: "Larry, you’re insane! You’re insane!".

Sista sidan är döpt till "In Conclusion" och innehåller albumets starkaste nummer, "The Wild Man Fischer Story". Larry framför pjäsen om sitt liv där han själv spelar alla rollerna. Vi får höra om en totalt kärlekslös uppväxt, om mobbing och trakasserier, om hur han blev relegerad från skolan 1962, hur han togs in på mentalsjukhus 1963 och 1965, och hur han slutligen börjar sjunga sina sånger på gatan. Sista spåret heter "Larry Under Pressure" och är en dialog mellan Fischer och Zappa som sitter i inspelningsstudions kontrollrum.

"Börjar vi bli klara?" frågar Larry.
"Hur så, gillar du inte att göra skivor?" säger Zappa.
"… Jo …men jag har känt mig så pressad den sista tiden… en oförklarlig press."

Plötsligt får Fischer ett utbrott:

"Glöm inte, Frank, att hur lycklig jag än var 1961 och 1962 så åkte jag in och ut på mentalsjukhus, jag växte upp med det faktum att jag var galen, jag växte upp med det faktum att jag måste sova tillsammans med gamla gubbar som pissade och sket på golvet, jag växte upp med att jag var galen, jag kommer alltid att vara galen'¦ Jag kan inte vara lycklig längre när jag sjunger'¦ de jävla skitstövlarna, de är jävla skitstövlar allihop, Frank! Jag försöker komma tillbaka till den jag var 1961, om jag kan."
"Börja med att le", svarar Zappa okänsligt. "Vill du ta en paus?".
"Nu fick du mig att minnas, Frank", säger Larry.

Det är albumets sista ord, följt av en lång, betydelsemättad tystnad.

An Evening With Wildman Fischer släpptes 1969, och Fischer upplevde en kort tid av framgång med klubbframträdanden, turnéer och goda recensioner i Rolling Stone. Redan innan albumet hade han uppträtt i TV-programmet Laugh-In (förebilden för svenska Partaj) där även en annan udda artist, Tiny Tim, medverkade. Till skillnad från Tiny, som var en regelbundet återkommande gäst i programmet, fick Fischer bara vara med en gång – förmodligen därför att han var en mycket mer oroande person än den älskvärde Tiny Tim. I motsats till Tiny Tim blev Fischer heller aldrig känd hos en bred publik, han förblev en angelägenhet för undergroundkulturen. Efter den kortlivade berömmelsen fortsatte han att uppträda på gatorna i Los Angeles. Då och då framträdde han även med spontana föreställningar på läktarna på Dodger Stadium, något som han snart fick sluta med "av säkerhetsskäl".

Wildmania

Någon ny skiva blev det inte förrän 1977 då det nystartade skivbolaget Rhino Records gav ut Wildmania, som följdes av Pronounced Normal (1981) och Nothing Scary (1984). De här skivorna visar upp Fischer som en allt hesare sångare med egen repertoar, men de är långt ifrån samma omtumlande upplevelser som debutalbumet. Pronounced Normal innehåller en version av Beatles "Yesterday", som Fischer presenterar med orden: "Beatles har alltid varit mina favoriter, och jag hoppas att jag en dag ska bli större än dem." En av sångerna handlar om Zappa:

Frank has kids and a wife
Frank has a very interesting life…
Frank owns my publishing rights
Frank doesn’t let me sleep at night…
I think about him all the time,
you can say he’s on my mind
Frank, do you think about me
And how it used to be?

Det egendomligaste inslaget i Fischers karriär var hans duett med sångerskan Rosemary Clooney, så vitt bekant outgiven. Clooney spelade bara in två andra duetter, en med Frank Sinatra och en med Bing Crosby, så valet av Fischer som sångpartner är närmast sensationellt.

I början på 80-talet spårade två svenska frilansjournalister upp Fischer och gjorde en radiointervju med honom. Där berättar han att han på allvar trodde att han skulle bli en världsberömd sångare, och med anledning av svenskarnas besök frågar han förhoppningsfullt: "Är jag stor i Sverige? Spelas jag på radiostationerna där?".

Enstaka intervjuer på senare år berättar om en tragisk figur, fattig och manodepressiv, uppfylld av paranoida konspirationsföreställningar. Tom Roches intervju med Fischer för tidningen Stomp and Stammer 2001 avslutas med att Fischer säger: "Gå inte än. Jag är ensam."

På omslaget till An Evening With Wild Man Fischer skriver Zappa:

"Lyssna på detta album flera gånger innan ni bestämmer er för om ni tycker om det eller ej, och vad Wild Man Fischer är för en person. Han har någonting att säga er, även om ni kanske inte vill höra det."

Wild Man Fischer: Pronounced Normal
Wild Man Fischer:
Pronounced Normal

Avsikten med att producera albumet var helt säkert en uppriktig vilja att förstå Larry Fischer, men också att försvara hans rätt att vara annorlunda, allt enligt Zappas individualistiska grundsyn. Det är dock ingen lättköpt hippiefilosofi vi bjuds på. Zappa har inte försökt framställa Fischer som en gullig och tokrolig bohem. Han har inte retuscherat bort de obehagliga sidorna av Fischers liv. I stället påminner skivan oss om att det alltid kommer att finnas människor som hamnar utanför gemenskapen, som inte passar in någonstans. Är det en cynisk attityd? Inte nödvändigtvis. Det är först när vi accepterar världen som den är som vi har någon möjlighet att ta itu med problemen. An Evening With Wildman Fischer utgör ett korrektiv till hippierörelsens naiva idealism. Abstrakta idéer om kosmisk förståelse räcker inte långt inför riktiga människor och deras problem. De verkliga cynikerna är de som älskar Mänskligheten mer än individerna.

Fischer fick ingen fristad i Woodstock Nation. Till hippieparadiset var bara vackra människor välkomna. Miss Pamela, GTO-medlemmen som sa sig älska alla i hela världen, har i sin bok I’m With The Band: Confessions Of A Groupie, beskrivit hur hon gick långa omvägar för att slippa träffa den obehaglige Fischer: "Jag var i hemlighet förskräckt över att bli sammankopplad med en människa av hans sort." Inga kyssar och kramar för honom, med andra ord.

Wild Man Fischer: Nothing Scary
Wild Man Fischer:
Nothing Scary

Det var detta, tror jag, som Zappa såg, och som han så osentimentalt redovisar på An Evening With Wild Man Fischer. Det för oss vidare till frågan om vilket ansvar han har gentemot Fischer. Det finns ingen anledning att betvivla Zappas ärliga uppsåt, men man kan undra vad som händer med en människa som plötsligt blir berömd och omtalad. På skivan är "Wild Man Fischer" en symbol, ett åskådningsexempel för Zappas filosofi, men verklighetens Larry Fischer var tvungen att leva vidare efter skivkarriären. Vad hände när strålkastarna släckts och alla gått hem – vem brydde sig om Larry Fischer då? Hur klarade han besvikelsen när han insåg att han aldrig skulle bli större än Beatles – eller ens Tiny Tim?

Serietecknaren J R Williams har i en artikel ställt några frågor om Larry Fischer, som han är personligt bekant med:

"Var det klokt av någon med mentala problem att ge sig in i den hårda musikbranschen, eller att utsätta sig själv för en stundtals grym och nyckfull publik? Förmodligen inte. Men är det fel av någon med psykologiska och känslomässiga problem att vilja få folk att tycka om honom, att eftersträva ett ’socialt liv’, att drömma om rikedom och berömmelse? Och som lyssnare'¦ ska vi skämmas för att vi låter oss underhållas och roas av sådana som Wild Man Fischer, som så tjänstvilligt blottar sitt inre för oss?"

Inga lätta frågor. Vad hade hänt om Fischer aldrig träffat Zappa? Hade han varit lyckligare – eller olyckligare?

An Evening With Wild Man Fischer är trots mörka inslag också ett album fyllt av liv, och präglat av Fischers lust att uttrycka sig på egna villkor. Förhoppningsvis kan den fortfarande trösta och inspirera genom sitt envetna försvar för rätten att vara annorlunda. Kanske kan den få en och annan finnig tonåring att gå ut ur sitt rum och säga: jag är inte blyg längre!

Skivor som omnämns i artikeln

  • Wild Man Fischer: An Evening With Wild Man Fischer (Bizarre/Reprise 2XS 6332, 1969)
  • Girls Together Outrageously: Permanent Damage (Straight STS 1059, 1969)
  • Captain Beefheart & His Magic Band: Trout Mask Replica (Straight STS 1053, 1969)
  • Alice Cooper: Pretties For You (Straight STS-1051, 1969)
  • Lenny Bruce: The Berkeley Concert (Bizarre/Reprise 2XS 6329, 1969)

Böcker som omnämns i artikeln

  • Des Barres, Pamela: I’m With The Band: Confessions Of A Groupie (Beech Tree Books 1987)
  • Zappa, Frank: The Real Frank Zappa Book (Simon & Schuster, 1989 och Pan Books, 1989)

Av Martin Kristenson

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén