Kategorier
Artiklar

Siwansinglar, plastlampor och fula vykort

Per Wikström funderar kring ädelkitsch och recenserar boken Kitschiga vykort. "Själen i sunkadelican är jakten på det märkvärdiga och udda, det som gömmer sig i botten av loppislådan", menar han.

Skapelsen tål att granskas i minsta detalj (vykort)

Sedan ett par år hyr vi ett litet råtthål i skärgården. Det är en gisten gammal statarbostad utan avlopp och vatten, men man ser havet från köksfönstret.

Någon tidigare hyresgäst har tapetserat hallen, rummet och den minimala sovalkoven i neongult, illgrönt och knallblått. Det är så långt från skärgårdsestetikens offwhite-ljusblått-strandfynd-tågvirke-trävitt man kan komma.

Efter regn kommer solsken (vykort)Jag och damen tog det från den skämtsamma sidan och samlade in fula lampor och trasmattor av plast från släktens skräplager. I gömmorna fanns det också sommargardiner från 70-talet och storblommiga serveringsbrickor. Kronan på verket blev en förfärlig batiktavla i grönt och gult med ett egendomligt rymdmotiv. Den kostade tio kronor på loppisen i Vettershaga. Några blekta affischer som gjorde propaganda för de sovjetiska signaltrupperna var allt som behövdes för att få rätt skärgårdsstämning.

Så började 70-talet bli inne bland den ironiska generationens 20-plussare och tidigare loppisvaror kostade plötsligt en hel hög med hundralappar.

(vykort)Då försvann en del av charmen. För jag tycker att sunkadelica ska vara guldkorn som världen inte begriper sig på, inget som köps som samlarobjekt eller antikviteter. Vi gick över till asiatiska butiker, där det ännu finns gräsliga babyrosa tillbringare och turkosa plastskålar för en tia.

Älta centrum (vykort)För över tio år sedan brukade jag plocka på mig gamla schlagersinglar, de brukade kosta några spänn. Men så dök Kurt Ohlsson upp i TV-rutan, och en gammal Siw Malmkvist-singel kostade genast en femtiolapp. Då tröttnade jag och gick över till stenkakor och mer obskyr sunkadelica.

Nu är alla gamla Siwansinglar återutgivna i en elegant CD-samling. Låtar som Nattkorv och polka och Gulle dig är åter kommersiellt gångbara, och därmed desarmerade som ädelkitsch.

En hobby ger färg åt tillvaron (vykort)Jag tycker att själen i sunkadelican är jakten på det märkvärdiga och udda, det som gömmer sig i botten av loppislådan. Man undersöker det, känner efter, och begrundar om de har sunk-kvalitéer, eller om det bara är dåligt. Bläddrar i boken eller vänder på skivan, kikar efter låttitlar eller begrundar omslagsbilden. Är detta ädelskräp eller ej?

Ibland blir den en varm lyckokänsla i magen, man har funnit en skatt som världen vänt ryggen.

Kitschiga vykortSådant tänker jag på när jag slår upp nyutkomna Kitschiga Vykort av Marika Stolpe (Bokförlaget Max Ström). Boken är precis vad den utger sig för, 127 sidor med kitschiga vykort.

Många flickor är avbildade, det hörde nog till den tiden. De står i prydlig klänning utanför Gränna, fånleende i folkdräkt vid Polcirkeln, eller mer eller mindre avklädda vid badstränder och stugknutar. Många av korten är underbara, som dansbandet Manolitos egna vykort där de fridfullt ror omkring i en eka med scenkläder, polisonger och allt. En favorit är de direkt äckliga vykorten, som reklamkortet från Feldt-Maggot (feta fluglarver i närbild) eller de berg av fettblanka charkvaror som olika näringsställen entusiastiskt presenterar på bild.

(vykort)Men allt håller inte samma standard. Hur mycket sunk är egentligen gamla samlarkort med Audrey Hepburn och Marlon Brando? För mig är det bara smetig nostalgi. Man får en känsla att utgivaren har varit tvungen att spä ut en ganska blygsam samling för att få ihop tillräckligt många sidor i denna coffe-table bok.

Playa del Estocolmo (vykort)Kitschiga vykort ger mig, trots många stiliga bilder, samma känsla som samlingsskivan med Siw Malmkvist. Det handlar inte längre om ett glädjefullt sökande utan en anpassad kommersiell produkt. Samtidigt blir det fula, udda, oberäkneliga och vansinniga tämjt när det sugs in i den vanliga kulturindustrin och förvandlas till en vara bland andra. För, handen på hjärtat, hur kul vore Tänk att va lektyrfotograf om den spelades i radion varenda dag eller exploaterades i jätteupplagor av EMI?

Men jag är kanske bara en sur, avundsjuk och missundsam typ. En sådan som vill fortsätta leta efter vykort från Evangeliitjänst, Sa-Mar AB och Bromma kortförlag utan att någon annan har varit där och köpt upp hela lagret för att sälja det vidare i sin exklusiva kitsch-butik.

Av Per Wikström
Vykorten i artikeln är hämtade ur Pers samling.

Relaterade länkar
> Köp Kitschiga Vykort (extern länk)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

tre × 4 =