Etikett: Leppe Sundevall

Du är kanske kaxig nu, men hur låter det när du hamnat i strålkastarens skugga? Detta är det diffusa temat för Sunkits spellista i maj 2022.

Du som drömt och längtat efter Sunkits spellistor i både mars och april får helt enkelt finna dig i att denna längtan inte kommer att infrias. Vi har helt enkelt haft för mycket att stå i, men dessa spellistor kanske kan få spridning som de mytomspunna försvunna spellistorna – vad vet vi?

Det är förstås bara en bråkdel av all den bortglömda och udda populärmusik som Sunkit lyfter fram, som också finns tillgänglig på Spotify. Men ärligt talat finns det förvånansvärt mycket!

Nu ristar vi hursomhelst månaden maj i kalendern och nu kommer en fullmatad spellista enligt följande:

Först ut är The Strangers, ett av de första popbanden i Göteborg. Deras singel Harry Lime Theme (The Third Man) kom på Polydor 1963. Medlemmarna spelade rock redan innan tonåren, i slutet av 50-talet, och arrangerade rockgalor i huset där de bodde. Som The Strangers upptäcktes de av en slump – TV behövde ett gäng som kunde påvisa om mjölkande kor påverkades positivt av musik och The Strangers råkade finnas tillhands. Det blev inga stora framgångar för bandet, men de var fram till upplösningen 1966 flitigt anlitade som studiomusiker.

Al Dubin skrev texten och Joe Burke gjorde musiken till Tiptoe Through the Tulips 1929. Låten lanserades av den skönsjungande gitarristen Nick Lucas i filmen Gold Diggers of Broadway. I våra dagar associerar vi nog denna vackra evergreen med den särpräglade version som Tiny Tim gjorde 1968. Men däremellan släpptes den på svenska – här med Lars Lönndahl och Towa Carson. Året var 1965 och för den svenska texten svarade Britt Lindeborg. Lite trivia: Tiptoe Through the Tulips var alltså något av en signaturmelodi för både Nick Lucas och Tiny Tim, och de båda blev så småningom vänner.

Sven Axelsson fick smeknamnet Tomten efter att ha varit tomte i ett skyltfönster. Lika bra att byta efternamn. Det fick bli Tomtélius, som också blev namnet på det dansband som Sven drev med framgång i många år. Här hör vi klassikern Fimpa cigaretten från skivan Alpens ros (1981).

Barnstjärnor och tema för texter har ofta krockat genom populärmusikens historia. Laila Munther (1952-2019) var blott åtta år då hon debuterade på EP:n Tusen förbud (Joker 1961). En sång som kanske lämpar sig bättre för någon i – tja, säg ungefär samma ålder som Connie Francis (född 1937) var i när hon gjorde den amerikanska versionen; Too Many Rules. Bra energi hade hon i alla fall, Laila!

Vi vurmar förstås för Leppe Sundevall (1927-2009) och på Varför kysser alla Solveig? från 1954 hörs både hans röst och trumpet tillsammans med Ann Siever. Låten skrevs av Lill-Arne Söderberg (han, liksom Leppe, från Vårat gäng) och Åke Gerhard (senare boss för skivbolaget Olga och manager för Hep Stars).

Låten Corrine, Corrina – första gången utgiven på skiva 1928 – tillhör populärmusikens standardverk. Det är enklare att räkna upp vilka som inte har gjort den, än tvärtom (något överdrivet förstås). Bosse Påhlssons är inget undantag och på deras albumdebut (Marilla 1975) finns låten med som en försvenskning; Carina, Carina. Kanske var låttiteln synsk? Senare i bandets karriär kom Carina Jaarnek (1962-2016) med som sångerska. Vi ser det hursomhelst gärna som en hyllning till denna legendariska vokalissa.

Apropå Marilla, så var det ju skivbolaget som drevs av Hans Edler. Hasse hade lirat pop på 60-talet med Börje Forsberg, som i sin tur startade ”sitt eget Marilla”, nämligen Tyfon Grammofon. Tyfon rullade ut skivor i en strid ström, både – som det verkar – vanity pressings och egenproducerade skivor. Skivbolaget hade en del juveler i stallet, framförallt flitigt turnerande och framgångsrika dansband i skiktet strax under Flamingokvintetten och Schytts. Ett av dessa var Tommy Bergs, vars Emellan dig och mig, inleder LP:n Do You Wanna Dance? från 1976. Och som bär spår av Börje Forsbergs svårdefinierade, men signifikanta produktion. Börjes son, Thomas Forsberg, kom senare att kalla sig Quorthon och starta det ikoniska black metal-bandet Bathory. Och så småningom blev dansbandsbolaget Tyfon Grammofon black metal-bolaget Black Mark Production. Vila i ogrumlad frid, Börje och Thomas. Vi älskar er.

I den svenska Melodifestivalen 1966 vann Lill Lindfors och Svante Thuresson med Nygammal vals. När det skulle bli skiva stod parternas kontrakt i konflikt och Lill spelade in låten med Östen Warnerbring (här pratar vi Clash of the Titans!) på Karusell. En singel kräver ju en baksida och valet föll på Vi är kompisar vi, en försvenskning av A Couple of Swells – en låt framförd av Judy Garland och Fred Astaire i filmen En dans med dej (Easter Parade) från 1948. Originalet skrevs av Irving Berlin och för den svenska texten svarade Östen Warnerbring (inget ovanligt). Den svenska versionen har en helt annan vinkel än den amerikanska och paret Lill och Östen levererar den svenska med perfekt precision!

Dansbandet Carols debuterade med en singel på skivetiketten Carola (hm?) 1975. Två starka sidor, men baksidan 150 år av Gert Lengstrand och Rune Wallebom måste särskilt nämnas. Låten är nämligen nästan kusligt profetisk! Föga anade nog de inblandade att det inte skulle dröja just hundrafemtio år förrän – man har en telefon med både bild och stereo. Efter detta blev det två album på betydligt större Platina för Carols.

Låt oss dra ned på både tempo och humör. Bepers drar inte på smilbanden i Tyvärr. Låten finns med på albumet Blandat för dej (Playback 1978). I övrigt satte Bepers ned spaden för gott i och med albumet Blandat för dej Nr 7 (Skåneton 1989), men återbildades och var aktiva igen runt 2012.

En riktig favorit är Ceges – på debutsingeln till och med Ceges med Göran. Ceges startade på 1960-talet i Norberg, uppkallade efter en av medlemmarnas pappas butik Ceges Livs (samt att även sonen kallades just ”Cege”), men verksamheten flyttades så småningom till Uppsala. Med den nya hemorten som bas var Ceges ett framgångsrikt och flitigt turnerande dansband under 1970-talet. Ingen succé är a-sida på debuten (Marilla 1971) och är en försvenskning av Nothing Succeeds Like Success, som var en hyfsad framgång året innan för Bill Deal and the Rhondels. För den fantastiska svenska texten svarar Marillas egen Hans Edler. Ett bra exemplar av denna singel går för över 700 kronor idag, och det är inte mer än rätt! (Tack till David Nessle för tips!)

Ann-Charlotte och Ellinor är en långkörare för Trio Me’ Bumba, men här hör vi den skillingtrycksdoftande låten med Hasse Thor. Musiken skrev Thore Skogman (som konstigt nog aldrig spelade in den själv) och texten skrevs av Thorsten Lodin (1928-2017), en doldis som skrev en rad just skillingtrycksdoftande låttexter.

Lasse Stefanz albumdebuterade med den något otypiska debuttiteln Vad tiden går (Habima 1975). Och med Tjocka Sivan är väl ännu ett exempel på att låtskrivaren och gitarristen Christer Eriksson till en början hade lite problem med texternas tematik.

Ett av den norska dansbandsmusikens verkliga trotjänare är Ole Ivars, som bildades redan 1964. De kan sägas motsvara vad vi i Sverige har i Vikingarna eller Flamingokvintetten. Ole Ivars drar sig inte för att dra på smilbanden och Nei så tjukk du har blitt är ett fint exempel på det. Låten är skriven av bandets basist William Kristoffersen och gavs ut första gången 1999.

Vi på Sunkit brukar ju tjata om att vi lyfter fram udda och bortglömd populärmusik, och med det sagt så slarvar vi kanske med det mest uppenbara – det som alla har hört, men som ligger i linje med konceptet. Så nu sker det alltså: Fram med Thore Skogman och Lill-Babs i Pop opp i topp, från filmen Pang i bygget (Ragnar Frisk 1965). Milstolpe!

You Never Can Tell är en av många standards i Chuck Berrys (1926-2017) låtskatt. Den skrevs under tiden Chuck Berry satt i fängelse i början av 60-talet och texten beskriver hur två tonåringar gifter sig och bildar familj under enkla förhållanden. Tommy Halldén satte svensk text till Streaplers 1970 och nu har vi förflyttat oss till en liten fransk by, där Monsieur Pierre och hans söta madame ”for i väg till stan och möblerade två rum och kök / och deras kylskåp det fylldes med dricka och biffstek med lök”. Mycket starkt.

Nu har vi fått upp ångan, så varför inte fortsätta med det franska temat och dessutom anknyta till Ceges?! Snabbspolning fram till 1978, då Ceges ligger på stora EMI och gör albumet Va’ ska man dansa för när man ändå inte får följa me’ hem efteråt (självklart en medveten passning till Magnus Ugglas stora genombrott Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt, som kom på CBS året innan). Paris, min egen stad skrevs av gruppens gitarrist Stellan Grönwall (för övrigt pappa till Idolvinnaren Erik Grönwall, numera sångare i Skid Row). En låt som har visst släktskap med Monsieur, Madame – med på Sunkits spellista i juni 2021.

Bert Månson (1941-2019) var under två decennier medlem i Ingmar Nordströms. Dessutom var han låtskrivare och Jag ska fria till Maria är ett av hans bidrag till bandets repertoar. Den finns med på albumet Saxparty 2 (Frituna 1975). För övrigt fick Bert Månson Johnny Bode-stipendiet 1994 (inte att förväxla med Johnny Bode-priset, som är en helt annan sak).

Danske Torben Lendager var medlem i The Walkers och hade som soloartist en hit med Vi holder fest 1979. Två år senare blir detta titelspåret på Schytts album Vi ska ha fest (Mariann 1981). Och eftersom vi svenskar har en lång tradition att behandla våra grannar utan respekt, så anges originaltiteln som Vi hålder fest på omslaget. Men bra drag, det är det.

Hörde jag bra drag? Äntligen finns Man kan ragga brudar utan sprit med Mikael ”Prinsen” Trolin på Spotify och andra streamingtjänster. Tack för det!

Så här sent i programmet brukar vi inte landa i året 1980, men det året skrev Leo Sayer och Alan Tarney (som bland annat producerat Take On Me med A-ha) låten Dreamin’ åt en Cliff Richard med svajig karriär. Låten gick bra på de europeiska listorna och i Sverige gjorde Sven-Erics låten som Drömmen på sitt album Santa Maria (givetvis på Tyfon Grammofon). Svensk text av Björn Håkanson (1944-2022), en av arkitekterna bakom bandet Secret Service.

Dags att runda av denna spellista, som delvis haft artister i efterdyningar av sina framgångar i fokus, med Sven Ingvars och deras tonsättning av Gustaf Fröding på LP:n Man borde inte sova (Philips 1972). Både Sven Ingvars och dikten Farväl till min försvinnande popularitet – mer än hundra år gammal – får i Sven-Erik Magnussons hand en fantastisk aktualitet och relevans. En höjdpunkt i svensk populärmusiks historia.