William Clauson

Svenskättad sångare från USA, som i mitten av 1950-talet i Mexiko kallades ”El Charro Güero” (den blonde cowboyen).

Mats Johansson i Luleå är en riktig Clauson-kännare och här delar han med sig av sina kunskaper:

William Clauson (klå:zn), svensk-amerikansk vistrubadur och folksångare. Född 2 maj 1930 i Ashtabula, Ohio, USA, av svenska föräldrar; mamman kom från Vetlanda och pappan från Viskafors. Pappan hette Klasson från början. Mellan två och sex års ålder bodde han med föräldrarna i Viskafors. Sedan flyttade familjen tillbaka till USA, denna gång till Kalifornien. Där nötte han kortbyxorna i Hollywood – granne med den glamorösa friluftsarenan Hollwood Bowl, varifrån hans läxläsning regelbundet distraherades av berömda musikaliska storheter.

Redan vid tio års ålder visste han att han ville bli artist. Med hjärtat i halsgropen ställde han upp i en barnartisttävling i Hollywood Bowl och korades till ”All American Boy” – toppen för ett amerikanskt gossebarn, inte minst ur föräldrarnas synpunkt. Vid samma tid började han ränna i filmateljéerna och gjorde sin första ”filmroll” i skuggan av stjärnor som Ginger Rogers och Ray Milland i The Major and the Minor – någonting i dur och moll alltså, vilket också skulle bli hans framtidsmusik. Unge William Clauson medverkade i ett 25-tal filmer under Hollywoodåren och han har studerat teater för självaste Max Reinhardt. Men omständigheterna gav honom en bättre födkrok som sångare.

Han började sin musikaliska karriär som kringvandrande vissångare i Burl Ives anda. När William Clauson i unga år vandrade omkring med sin gitarr i USA hade han god hjälp av det svensk-amerikanska diktargeniet Carl Sandburg, själv intresserad av visor, som sade om honom:

William Clauson är en visans viking, en av det mest färgstarka och duktiga sångare och bästa gitarrister jag någonsin hört.

I Clausons första amerikanska reklam talades det om att han gått igenom musikhögskolan i Borås, Sverige. I själva verket spelade han som 5-6 åring piano för en lärarinna som hette Helen Löffler.

Han är en mångsidig artist som med skolad röst, en böjlig tenorstämma och en utmärkt gitarrteknik (lite fingerspel runt ackordsfigurerna) tolkat sånger på många språk och i olika stilar.

Han började intressera sig för sina föräldrars hemland och lärde sig svenska. 1954 begav han sig så till Sverige och mitt ute på Atlanten träffade han sin svenska hustru Christina. Till Sverige kom han blond och med ett gnistrande, nästan latinamerikanskt, humör. Första tiden bodde han hos makarna Astri och Evert Taube. Så här säger William Clauson själv:

Jag blev förtjust med detsamma i Everts kompositioner och i hans diktning, som saknar motsvarighet i Skandinavien ifråga om lyriska kvaliteter och musikaliska stämmningar. Den musiken är helt underbar. Hade Evert skrivit sin sånger på spanska eller engelska så hade han varit världsberömd. Mexikanska rytmer och Evert Taubes visor är egentligen samma sorts musik. Evert Taube skulle kunna göra succé i alla latin- och sydamerikanska länder.

1959 fick makarna Christina och William mexikofödde sonen Juanito.

Efter flera världsturnéer hade William Clauson 1963 omkring 300 sånger på 14 språk på sin repertoar. En av dom, en buddhistisk sång på kinesiska hade han lärde sig en gång i HongKong på ett par timmar!

Man måste ha god ordning på det grå cellerna för att bli världstrubadur, säger William.

Men här i ”det gamla landet” gjorde han den dystra erfarenheten, att ingen blir profet i sitt eget hemland. Det gick kolossalt trögt i början, William Clauson var på sin höjd ett namn för en exklusiv konserthusklick… Tills ett par svängiga framträdanden i Hylands Hörna på TV satte lavinen i rullning.

Nu bosatte sig familjen Clauson i Stockholm. Här sjöng han Taube, Bellman (EP-/LP-skivor kom 1963), traditionella visor, barnvisor, mexikanska och sydamerikanska melodier och fick stor popularitet. När han nu slog igenom på allvar i Sverige var han redan ett etablerat namn i USA. Clauson är den första svenskspråkiga artist som upptäckt den svenska visans internationella möjligheter. Som pionjär har han spritt den svenska visan, Taube och Bellman i USA. Han startade också den mexikanskinspirerade restaurangen El Sombrero i Stockholm. Ett minne av den är LP-skivan An evning at El Sombrero från 1967. Han hade sedan mitten av 60-talet med sig två exotiska herrar, Luis Navarette och Emilio Bobadilla från Mexiko respektive Paraguay på gitarr. Dom gick under artistnamnet Los Guaramex och bildade en trio tillsammans med William på gitarr och sång.

Om få musiker kan ordet ”världsartist” användas med mer fog än om William Clauson. Han har turnerat runt hela världen: Syd-och Latinamerika, Mexiko, varje stat i USA, Skandinavien, Europa, Indien, Indonesien, Australien och Nya Zeeland. Han har givit solokonserter i Carnegie Hall i New York och Royal Festival Hall i London – lokaler som vardera rymmer 3.000 personer. Han hör till den grupp lätträknade soloartister som lyckats fylla dessa båda jättearenor flera gånger. Han har spelat in 44 LP-skivor och blivit invald i Songwriter’s Hall of Fame i USA.

I Sverige var han en kändis på 60-talet. Folk kände igen honom på gatorna. I en tidningsintervju 1969 berättar han:

Sista tiden har jag märkt några av de nackdelar som det ligger i att bli igenkänd. Man känner sig som ett utställningsföremål. Sitter man på en restaurang efter framträdandet… eller: det räcker om man åker hiss, så blir man ombedd att sjunga. Det är precis som att allmänheten fått för sig att man är en automat som inte kan göra något annat än sjunga. Det är faktiskt ganska besvärande. Jag älskar människor och vill vara bland dem, men varför skall man alltid vara tvungen att sjunga.

Samma år spelade han in singeln Åh, åh, åh, åh, himmlen är nära (orig. Cielito Lindo) som han låg med på Svensktoppen. 1969 föddes också sonen Patrick.

William Clauson återvände året därpå till USA för en mera undanskymd karriär.

I slutet av 1972 gjorde han i Sverige en 35 dagar lång turné i Frikyrkliga Studieförbundets regi tillsammans med colombianske giarrvirtuosen Alvaro Dalmar. Där sjöng William några andliga sånger, som han skrivit själv. 1974 var han tillbaka i Sverige och gjorde en LP med gitarristen Ulf G. Åhslund: A guitar, a voice in songs of love.

Under 80-talet har han varit verksam i USA, bl.a. som gemytlig, sjungande sheriff i en kalifornisk nöjespark. Han är numera bosatt i Tijuana, Mexiko. 2007 besökte han Sverige för första gången sedan 1970-talet och återvände för ett par konserter under året därpå.

Text

Texten är skriven av Mats Johansson och Magnus Nilsson.

Foto

Fotot är taget i maj 2008 av Magnus Nilsson.