Svenskättad sångare från USA, som i mitten av 1950-talet i Mexiko kallades ”El Charro Güero” (den blonde cowboyen).
Läs mer om William Clauson
Denna artikel om William Clauson (1930-2017) har redigerats i flera omgångar genom åren och omfattar i stort perioden fram till att William åter började uppträda i Sverige. Genom den här länken når du allt vi har skrivit om honom.
Mats Johansson i Luleå är en riktig Clauson-kännare och här delar han med sig av sina kunskaper:
William Clauson (klå:zn), svensk-amerikansk vistrubadur och folksångare. Född 2 maj 1930 i Ashtabula, Ohio, USA, av svenska föräldrar; mamman kom från Vetlanda och pappan från Viskafors. Pappan hette Klasson från början. Mellan två och sex års ålder bodde han med föräldrarna i Viskafors. Sedan flyttade familjen tillbaka till USA, denna gång till Kalifornien. Där nötte han kortbyxorna i Hollywood – granne med den glamorösa friluftsarenan Hollwood Bowl, varifrån hans läxläsning regelbundet distraherades av berömda musikaliska storheter.
Redan vid tio års ålder visste han att han ville bli artist. Med hjärtat i halsgropen ställde han upp i en barnartisttävling i Hollywood Bowl och korades till ”All American Boy” – toppen för ett amerikanskt gossebarn, inte minst ur föräldrarnas synpunkt. Vid samma tid började han ränna i filmateljéerna och gjorde sin första ”filmroll” i skuggan av stjärnor som Ginger Rogers och Ray Milland i The Major and the Minor – någonting i dur och moll alltså, vilket också skulle bli hans framtidsmusik. Unge William Clauson medverkade i ett 25-tal filmer under Hollywoodåren och han har studerat teater för självaste Max Reinhardt. Men omständigheterna gav honom en bättre födkrok som sångare.
Han började sin musikaliska karriär som kringvandrande vissångare i Burl Ives anda. När William Clauson i unga år vandrade omkring med sin gitarr i USA hade han god hjälp av det svensk-amerikanska diktargeniet Carl Sandburg, själv intresserad av visor, som sade om honom:
William Clauson är en visans viking, en av det mest färgstarka och duktiga sångare och bästa gitarrister jag någonsin hört.
I Clausons första amerikanska reklam talades det om att han gått igenom musikhögskolan i Borås, Sverige. I själva verket spelade han som 5-6 åring piano för en lärarinna som hette Helen Löffler.
Han är en mångsidig artist som med skolad röst, en böjlig tenorstämma och en utmärkt gitarrteknik (lite fingerspel runt ackordsfigurerna) tolkat sånger på många språk och i olika stilar.
Han började intressera sig för sina föräldrars hemland och lärde sig svenska. 1954 begav han sig så till Sverige och mitt ute på Atlanten träffade han sin svenska hustru Christina. Till Sverige kom han blond och med ett gnistrande, nästan latinamerikanskt, humör. Första tiden bodde han hos makarna Astri och Evert Taube. Så här säger William Clauson själv:
Jag blev förtjust med detsamma i Everts kompositioner och i hans diktning, som saknar motsvarighet i Skandinavien ifråga om lyriska kvaliteter och musikaliska stämmningar. Den musiken är helt underbar. Hade Evert skrivit sin sånger på spanska eller engelska så hade han varit världsberömd. Mexikanska rytmer och Evert Taubes visor är egentligen samma sorts musik. Evert Taube skulle kunna göra succé i alla latin- och sydamerikanska länder.
1959 fick makarna Christina och William mexikofödde sonen Juanito.
Efter flera världsturnéer hade William Clauson 1963 omkring 300 sånger på 14 språk på sin repertoar. En av dom, en buddhistisk sång på kinesiska hade han lärde sig en gång i HongKong på ett par timmar!
Man måste ha god ordning på det grå cellerna för att bli världstrubadur, säger William.
Men här i ”det gamla landet” gjorde han den dystra erfarenheten, att ingen blir profet i sitt eget hemland. Det gick kolossalt trögt i början, William Clauson var på sin höjd ett namn för en exklusiv konserthusklick… Tills ett par svängiga framträdanden i Hylands Hörna på TV satte lavinen i rullning.
Nu bosatte sig familjen Clauson i Stockholm. Här sjöng han Taube, Bellman (EP-/LP-skivor kom 1963), traditionella visor, barnvisor, mexikanska och sydamerikanska melodier och fick stor popularitet. När han nu slog igenom på allvar i Sverige var han redan ett etablerat namn i USA. Clauson är den första svenskspråkiga artist som upptäckt den svenska visans internationella möjligheter. Som pionjär har han spritt den svenska visan, Taube och Bellman i USA. Han startade också den mexikanskinspirerade restaurangen El Sombrero i Stockholm. Ett minne av den är LP-skivan An evning at El Sombrero från 1967. Han hade sedan mitten av 60-talet med sig två exotiska herrar, Luis Navarette och Emilio Bobadilla från Mexiko respektive Paraguay på gitarr. Dom gick under artistnamnet Los Guaramex och bildade en trio tillsammans med William på gitarr och sång.
Om få musiker kan ordet ”världsartist” användas med mer fog än om William Clauson. Han har turnerat runt hela världen: Syd-och Latinamerika, Mexiko, varje stat i USA, Skandinavien, Europa, Indien, Indonesien, Australien och Nya Zeeland. Han har givit solokonserter i Carnegie Hall i New York och Royal Festival Hall i London – lokaler som vardera rymmer 3.000 personer. Han hör till den grupp lätträknade soloartister som lyckats fylla dessa båda jättearenor flera gånger. Han har spelat in 44 LP-skivor och blivit invald i Songwriter’s Hall of Fame i USA.
I Sverige var han en kändis på 60-talet. Folk kände igen honom på gatorna. I en tidningsintervju 1969 berättar han:
Sista tiden har jag märkt några av de nackdelar som det ligger i att bli igenkänd. Man känner sig som ett utställningsföremål. Sitter man på en restaurang efter framträdandet… eller: det räcker om man åker hiss, så blir man ombedd att sjunga. Det är precis som att allmänheten fått för sig att man är en automat som inte kan göra något annat än sjunga. Det är faktiskt ganska besvärande. Jag älskar människor och vill vara bland dem, men varför skall man alltid vara tvungen att sjunga.
Samma år spelade han in singeln Åh, åh, åh, åh, himmlen är nära (orig. Cielito Lindo) som han låg med på Svensktoppen. 1969 föddes också sonen Patrick.
William Clauson återvände året därpå till USA för en mera undanskymd karriär.
I slutet av 1972 gjorde han i Sverige en 35 dagar lång turné i Frikyrkliga Studieförbundets regi tillsammans med colombianske giarrvirtuosen Alvaro Dalmar. Där sjöng William några andliga sånger, som han skrivit själv. 1974 var han tillbaka i Sverige och gjorde en LP med gitarristen Ulf G. Åhslund: A guitar, a voice in songs of love.
Under 80-talet har han varit verksam i USA, bl.a. som gemytlig, sjungande sheriff i en kalifornisk nöjespark. Han är numera bosatt i Tijuana, Mexiko. 2007 besökte han Sverige för första gången sedan 1970-talet och återvände för ett par konserter under året därpå.
Text
Texten är skriven av Mats Johansson och Magnus Nilsson.
Foto
Fotot är taget i maj 2008 av Magnus Nilsson.
25 svar på ”William Clauson”
Jag var på en konsert med William Clauson i Dublin 1966 eller 67, på The Green Theatre vill jag minnas, den låg vid Stephen’s Green-parken. Senare på 1970-talet såg jag konsertaffischer i Palma på Gran Canaria. Vet någon vad han har sysslat med sedan dess? Er artikel slutar ju med 1980-talet.
Luis och Emilio kände jag litegranna på 1960-talet. Men jag har glömt vilken av dem som spelade fiol och vilken gitarr. Jag hörde rykten om att gitarristen hade gift sig här i Stockholm, och att han strax därefter hade avlidit. Är detta sant?
Slutligen, har någon uppgifter om den gudabenådade harpisten Sergio Cuevas som bodde i Stockholm på 1960-70-talet? Ryktet säger att även han avled relativt ung.
Min fd man spelade gitarr – flamenco – på El Sombrero, hans namn: Stefano. Han var frisör och jobbade i närheten av Drottninggatan. På min väg dit såg jag William, utanför El Sombrero. Det var en rolig tid. Personalen på restaurangen var mycket trevlig. William uppträdde även på Stadsteatern i Värmlänningarna. I pausen fick han syn på oss, och det kaffe som bjöds på scenen tog han fram till oss på en bricka.Till saken hör att jag själv såg ut att höra till pjäsen med min långa blonda fläta!
Hej!
Har i min musiksamling William Clauson inspelat på tontråd (den talande tråden), någon gång i början på 50-talet. Interjuvas av en från svr, jag tror han är hemma på snabb visit. Han sjunger bl.a. kärlekssånger.
Mvh Dan.
Har William Clauson Sjungit in Tom Doley?
”Tom Dooley” ska finnas på en EP från 1959, enligt Svensk mediedatabas: http://smdb.kb.se/catalog/id/001471898
Min pappa sergio cuevas spelade mycket på el sombrero, kaos La paloma mm. han blev korad som världens bästa harpist. Han dog -87 i hjärtinfarkt. Vill nu veta hur man kan komma åt hans skivor?
Någon som vet ifall jag minns rätt, men visst hade William Clauson en resturang i Stockholm under 70-talet?
Hej Eva! Restaurangen hette El Sombrero, låg på Drottninggatan 55 och omnämns i texten ovan (om än kort).
Minns den jättegoda maten på El Sombrero och att William underhöll med sång och gitarrspel på 60 talet!!
Ja, en verkligt talangfull sångare. Men jag vill påpeka att stora delar av texten tycks vara kopierad ord för ord från baksidestexten på ”Swedish Songs” från 1964, skriven av Carro Bergkvist. Kommentar?
Hej Johannes!
Tack för ditt påpekande. Jag har inte sett skivan själv, men antar att delar – åtminstone fram till år 1964 i redogörelsen – mycket väl kan härstamma från en baksidestext. När Sunkit satte igång 1996 fanns absolut ingen information om William Clauson. Jag började då på ett embryo om honom, och med tiden har det vuxit till en – kanske lätt rörig – artikel, där många kockar varit med och rört i grytan. 😉
Jag är ingen vän av intrång på upphovsrätten, men artikeln är ihopsnickrad ”i god tro” och med gott uppsåt. Faktum är att den i en version är sleeve notes på en relativt ny samlings-cd med William Clausons musik. Syftet har varit att samla den information som vi kunnat uppbringa. Jag gjorde för ett par år sedan en intervju med William, men har inte haft tiden att göra något av den. Förhoppningsvis kan vi utöka och förbättra bevakningen på området i sinom tid.
/ Magnus, Sunkit
Min far, Carro Bergkvist är nog i sin himmel bara glad om hans text om vännen William Clausson, återanvänds. Vänligen JP
I morgon 11/6 2016 invigs Wall of Fame i Viskafors, där en av de tre är William med en fin bronstavla på Viskafors Torg.
Hola escribo desde Argentina para todas las personas que estuvieron en ese lugar llamado el Sombrero. Soy familiar de EL ARPISTA SERGIO CUEVAS y quisiera saber conocer su historia su carrera Gracias.
Hej!
Jag har ett barndomsminne av att William sjöng en sång som hade texten ”röda räviga räv tallyhoo”. Stämmer det? Går den att få tag i?
MVH
Thobbe Tärnström
Hej Thorbjörn! Ditt minne verkar stämma överens med verkligheten. Det måste vara den här skivan du menar: https://www.discogs.com/William-Clauson-Pr%C3%A4stens-Lillla-Kr%C3%A5ka/release/13078425
Vad hette Williams trevliga danskrog på Kungsholmen i Stockholm i hörnan av en tvärgata till S:t.Erksgatan? Där gick jag flitigt och dansade under 1958/1959, då jag gjorde lumpen på F8 Barkaby, dvs Kungl Svea Flygflottilj.
Hej Ronald! Tack för din kommentar. Det här är ett engagemang i William Clausons historia som åtminstone inte jag har hört talas om (eller har glömt bort det). Det låter mycket spännande. Kan du berätta mer? Minns du möjligen i vilket gathörn danskrogen låg? Var William med och drev stället eller var han motsvarande ”husband”?
Hej,
Jag var under en kort period chef och källarmästare på Williams restaurang El Sombrero . Jag anställdes av William som lovade en lägenhet i svärfaderns hus för mej och min familj. Dock kunde jag inte vänta på denna och tvingades sluta min anställning och återvända till Malmö och andra uppgifter. El Sombrero var en mycket trevlig och populär restaurang som ingick i Ambassadörkoncernen som drevs av Börje Bruun .
Hej! Jag är snart 60 år. Har för mig att William var delägare i en restaurang i Las Palmas på 60-talet. Har jag drömt eller finns det någon sanning i det. Ska tilläggas att jag firade jul och nyår i Las Palmas 69-70.
Jag tror du har rätt. Eller också underhöll han gästerna bara! När jag var där 1974 så var han åtminstone den som underhöll gästerna. Men det var nog inte en av hans bättre perioder tyvärr.
William Clauson ägde i några år också Restaurang Guldheden i Göteborg; han var ju sällan där, men visst hände det att han kom och just precis ”underhöll”. Med latinamerikanska rytmer. Taubes lite tungrodda ”Oxdragarsång” funkade bättre i sånt arr än hos andra svenskspråkiga trubadurer. Denna Rest. Guldheden, alternativt kallad Guldgrävar’n, var något av en guldgruva, men det var dansgolvet som drog. Till nåt husband som Totte Rubiers orkester var där fullknåkat varje kväll, strax intill Sahlgrenska sjukhuset som det var. Det låg många korn av sanning i överdriften att där fanns hela Göteborgs snygga kår av sköterskor att bjuda upp, med bara ett halvt stenkasts avstånd till kyssarna (i sköterskebostäderna på Medicinareberget.) Typisk nog är dansrestaurangens gamla lokaler nu mest använda för plastikkirurgi, tandoperationer osv – Sviiindyra privatkliniker. Minns knappt när sista dansen var.
William Clauson var erkänd dessförinnan, men han fick för den breda allmänheten sitt enorma genombrott i Hylands hörna (med inte minst ”Oxdragarsång”). Snabbt stor kändis i veckopress. De Clausonska LP-skivorna hyllades av recensenter i dagspress och spelades av den kunskapselit, som hos Sveriges Radio ”lade Melodiradio-block” i P3. Det vill säga bestämde spellistan.
Sverige charmades av Clausons rytmer. Rycktes med i hans härliga entusiasm. Men var han någonsin vad som kallas folkkär??? Hans starka band till USA var inget plus i arbetarfackens socialistiska 1960- och 70-talssverige, där man hellre flirtade österut. Att tidens biografer och skivbutiker importerade stort från USA såg regeringen väl mest som ett plus i skattehänseende. Som när finansminister Gunnar Sträng på TV såg folket djupt i ögonen, lovade att aldrig, aldrig någonsin höja omsen – utan direkt därefter slopade omsen och införde den flerdubbelt högre momsen. I ett huj 25% moms på Clausons och alla andras skivor.
Jo, William Clauson var väl folkkär i Sverige – under den tid han bodde här. Efter återflytten till USA (och Mexiko) kring 1970 försvann han väl från den svenska radarn – men det gjorde man ju om man inte fysiskt höll sig aktuell på den tiden. (Märk väl att när Sunkit började skriva om honom på nätet i slutet av 90-talet hörde folk av sig från bl.a. USA med frågor om William levde och var han befann sig – eftersom vi var de enda i världen som nämnde honom.)
Relativt många svenskspråkiga artister har varit fantastiska, men bara ett fåtal har haft en verklig originalitet. Det hade William Clauson. Han valde och höll uppriktigt fast vid en stil, nästan en egen genre av medryckande rytmer, där han gav en ny dimension åt Taube osv. Kul att Sunkit valde honom som ämne för minst sagt ett antal år sedan och att ämnet ännu är så vitalt.