Ursula Andress mördar med fantasifulla vapen. Marcello Mastroianni står på stranden och får ägg kastade på sig. Allt händer i framtidsskildringen The 10th Victim, där filmmusiken är lika galet skön som handlingen.

Filmmusik är ofta intressant. Och då menar jag inte förtäckta samlingsskivor med låtar som lanseras i samband med en film, utan det som brukar benämnas Original Sound Track Recording. Det kan antingen vara bara musiken i en film eller dialog och musik tillsammans.

Filmen The 10th Victim har musik komponerad av Piero Piccioni

Under 1960-talet var sydeuropeiska länder som Italien och Spanien stora leverantörer av billiga b-filmer, gärna med enkla manus i kombination med exploatering av sex, synd, våld och skräck. Inte sällan i kombination. Och även dessa filmer skulle naturligtvis ha soundtracks.

Många av filmerna är mer eller mindre galna, och det smittar lyckligtvis av sig på filmmusiken emellanåt.

Själv är jag förtjust i musiken till The 10th Victim, en fransk-italiensk film från 1965 med Marcello Mastroianni och Ursula Andress i huvudrollerna. Filmen handlar om en framtid (det är väl tänkt att vara vår samtid, så det går ju bra att jämföra med hur det blev), där agentmord har ersatt krig och Ursula Andress karaktär har uppdraget att mörda sin motspelare.

Trailer för filmen The 10th Victim från 1965

I en central scen i filmen får vi se agenten Andress, ”förklädd” till strippa, utföra ett mord med sin preparerade bysthållare i något som tydligen ska vara ett konstgalleri. I New York. Och alla talar italienska.

”A mad, hilarious sex farce! Fantastic gimmicks and gadgets!”, var filmaffischens slagord.

Ja, på den nivån är det. Och gillar man 60-tal och agentkitsch så är det ju en högtidsstund att också njuta musiken, komponerad av Piero Piccioni. Filmen är producerad av Carlo Ponti och Elio Petri stod för regin.

Här har du – i skrivande stund i alla fall – ledmotivet ur filmen på Youtube:

På den cd-utgåva jag har så finns också musiken till den spansk-tysk-engelska samproduktionen Philosophy In The Boudoir (även känd som Eugénie… The Story of Her Journey Into Perversion) från 1970. Här har vi flyttat oss fram fem år i moraliskt förfall, och det är naket, antydda orgier och blodsdrickande som gäller. Christopher Lee medverkar i filmen, som berättare i bild, och han nämner filmen i sin självbiografi.

Everybody I could see kept their clothes on. There was nothing a Boy Scout could have quivered at. Little did I know that the woman on the altar behind me was naked, and that as soon as ’Cut’ was called, drapery was swirled over her.

Christopher Lee: Lord of Misrule, Orion Books 2003

Philosophy In The Boudoir lär ha gått på porrbiograferna när den lanserades, men anses säkert relativt harmlös idag. Det intressanta är att filmskaparna verkar ha ansträngt sig till det yttersta för att göra en riktigt vågad rulle med många tabubrytningar, men ändå är musiken relativt ordinär easy listening. Det finns undantag, men visst lovar titlar som Criminal Sex, Psycho-Meeting och Drug Party ganska mycket. Musiken är tamare än intentionerna.

Filmmusiken till Philosophy In The Boudoir

Svenska Marie Liljedahl spelar Eugénie och ingen anledning är för liten för att visa henne naken. ”Men, du har ju inga blåmärken, jag ska visa dig” och så ramlar negligén av.

Visst är det tramsigt. Samtidigt kan man betänka att tramsiga exploateringsfilmer ofta gett utrymme för nya talanger. Och gamla bedagade. Eftersom finansiärerna sällan varit intresserade av det konstnärliga i produktionerna, så har experiment och misslyckanden fått passera relativt ostört. Det gäller naturligtvis i högsta grad också för filmmusiken.

Länkar

Källor

  • Lee, Christopher: Lord of Misrule – The Autobiography of Christopher Lee, Orion 2003
  • Weldon, Michael: The Psychotronic Encyclopedia of Film, Ballantine Books 1983
Post Views: 41