Rock’n’roll med en boll

Många större idrottsevenemang föregås av olika uppladdande kampsånger, inte sällan framförda av idrottare själva. Magnus Karlsson menar att sportsliga framgångar följer hand i hand med låtarnas framgång.

”Isn’t it a Privilige” sjöng Pernilla Wiberg i sin av Lasse Holm komponerade låt Privilige från 1991. Man är beredd att hålla med. Visst är det ett privilegium att få spela in en platta efter att ha presterat stordåd i helt andra verksamheter än det musikaliska när så många hoppfulla artister aldrig får chansen.

Pillans låt är inte dålig på något sätt, i alla fall inte jämfört med mycket annat som ges ut, men fenomenet med sportstjärnor framför mikrofonen ger många kalla kårar. Å andra sidan är detta inget nytt. Så länge grammofonskivan har funnits så har producenter och låtmakare sett en säker inkomstkälla i folkkära idrottsstorheter.

Bandyspelaren Gösta Snoddas Nordgren slog igenom med dunder och brak i Lennart Hylands radioprogram Karusellen 1952 och fyllde landets folkparker under hela sommaren det året. Snoddas sångarframgångar kom att överskugga hans idrottande till den grad att få ens kom ihåg hans bakgrund efter succén i etern och på estraden. Hans namn blev synonymt med ”Ha-derian-hadera” som refrängen gick på Flottarkärlek. Exemplet med Snoddas kan i historiens ljus framstå som det kanske mest lyckade på sportstjärnor i musiken och får tjäna som introduktion till ämnet.

1950-talet var ett gyllene årtionde både för svensk idrott och musik. Radion var etablerad och televisionen växte sig stark mot slutet. Samma år som Snoddas breakade sjöng fotbollsmålvakten Kalle Svensson, Rio-Kalle, in melodin Landskampsvisan till pianoackompanjemang av förbundskapten Putte Kock, som tillsammans med skådespelaren John Botvid stod som kompositörer. Svensk fotboll var stark och många spelare folkkära efter succé-VM i Brasilien 1950. Publiken strömmade till de allsvenska matcherna och några lyckligt lottade spelare var proffs i Italien. Klimax nåddes 1958 då Sverige stod som arrangör för världsmästerskapen. En av dem som angav tonen var Ingvar Tjotta Olsson, vars muntra Rock’n’roll med en boll innehöll hejaramsor, ett måste för en riktig fotbollslåt.

Dock var det en annan lirare som fick de största ovationerna detta år. Lennart Nacka Skoglund, ett av de hemvändande proffsen, gick inte att ta miste på med sin blonda kalufs och fenomenala dribblingar. I Philips-studion sjöng han in Stikkan Andersons – jo, just han – Vi Hänger mé som blev en slags signatur för hela mästerskapet. Efter turneringen blev Nacka ”omhändertagen” av en smart manager som såg en chans att tjäna klöver. Den snälle söderbon ställde glatt upp på en folkparksturné vars program bestod av lika mycket sång som trixande med femöringar. Publiken var överlycklig. Under 60-talets första hälft spelade han in ytterligare några singlar och EP-skivor som alla finns samlade på CD:n På Min Mammas Gata. Ytterligare en spelare i den stjärnspäckade truppen kom att gör sig ett namn som scenkonstnär, nämligen Gunnar Gren. Hans mandolin blev ett återkommande inslag i åtskilliga underhållningsprogram på TV under 50- och 60-talen. Det var framförallt hans version av O Sole Mio som uppskattades.

Givetvis var det inte bara fotbollen som födde fram mer eller mindre begåvade estradörer. 1957 kunde man köpa boxaren Ingemar Johanssons inspelning av Klart till drabbning med musik av Jules Sylvain och text av Åke Söderblom till Sven Tjuslings komp. Den gode Ingo, vars boxningskarriär bara gick bättre och bättre efter detta – inga andra jämförelser – gjorde till och med storstilad comeback på 80-talet med storband och Frank Sinatra-repertoar.

Speedwayföraren Varg-Olle Nygren fick 1960 hjälp av ingen mindre än Gnesta-Kalle att föreviga Här går dé undan i svängarna. Samme Gnesta-Kalle återkom tre år senare med en ny stjärna vid mikrofonen. Ishockeyspelaren och universalsport-geniet Sven Tumba Johansson blev, om möjligt, ännu folkkärare efter insatsen i Robert Britses Ishockey-Polka. Tumba var storsint nog att även besjunga andra idrottsutövare som skidåkaren Sixten Jernberg i Vallat för sjö, vars text egentligen handlade om vattenskidor.

Mot slutet av 60-talet verkade behovet av sjungande sportstjärnor mättat hos allmänheten. Helt andra akter turnerade i folkparkerna, pop- och dansbanden dominerade. Sveriges landslag i fotboll kvalificerade sig inte till VM 1966 och fyra år senare är jag inte säker på om det verkligen gjordes någon kamplåt. Kanske någon läsare känner till detta?

Däremot blev det annat ljud i skällan inför VM i Västtyskland 1974. Hela gänget med Ralf Edström, Roland Sandberg, Benno Magnusson, Ove Grahn m.fl. tryckte ihop sig i EMI-studion och sjöng in förbundskaptenen Georg Åby Ericsons egna komposition Vi är svenska fotbollsgrabbar. Det var givetvis Åby själv som dribblade på pianot.

Flera av texterna på albumet Nätmusik skrevs för övrigt av ingen mindre än sportradioprofilen Åke Strömmer. Med lite god vilja kan man säga att landslagets låt hjälpte dem ända fram till en femte plats.

1978 inför VM i Argentina lät fotbollsförbundet dansbandet Schytts stå för fiolerna. Den här gången var inte laget lika samspelt i studion även om Ralf Edströms ”En gör så gött en kan” i slutklämmen var en höjdpunkt. Om man ska dra tesen om att en bra låt avgör placeringen i turneringen så blir betyget lågt. Sverige gick inte vidare från gruppspelet.

Så var även fallet vid Italien-VM 1990. Lasse Holm skrev låten Ciao Ciao Italia till Galenskaparna, som nog gjorde sitt bästa. Här saknades helt inslag av fotbollskör från utövarna själva. Sverige tågade som bekant ut ur turneringen i marschtakt, 1-2 1-2 1-2.

Fyra år senare gjorde de där… vad de nu heter… en låt om att gräva guld, men i verkligheten blev det bara brons. Ännu ett misslyckande alltså. Inte heller då var ju laget med i studion. (Om Tomas Brolins samarbete med Dr. Alban ska räknas in till fotbollslåtar tänker jag inte ge mig in på här.)

Inför EM slutspelet i Belgien/Holland 1998 fick Staffan Hellstrand ihop laget till allsång, men ack – fiaskot var ett faktum.

Nu står vi återigen inför ett fotbolls-VM och om jag blivit rätt underrättad så ska Åbys gamla slagdänga komma till heders igen. Bäddat för ny succé?

Vi lämnar fotbollen ett tag. 1970-talet var intressant ur många synpunkter, inte minst i detta ämne. När det alpina skidlandslaget med Ingmar Stenmark i spetsen härjade som värst förärades nationen en slagdänga av stora mått i De bar’ å åk från 1976. Jag vill minnas att jag verkligen gillade den plattan, så till den grad att den införskaffades. Det var en hederlig allsångsdänga i stil med ’¦Fotbollsgrabbar. Mycket riktigt hjälpte den Stenmark till en nästan tioårig dominans i pisterna.

Brottaren Frank Andersson var redan världsmästare när han på uppdrag av Billy G:son mumlade till Frank 1977. Singeln var ett ganska billigt knep att casha in på Uddevallasonens framgångar, i klass med Hasse Edlers Johnny Weissmüller-satsning några år tidigare, dock utan dennes känsla för det bisarra. Franks ord kan räknas på ena handens fingrar, och kanske det är tur att han inte sjöng. Det gjorde istället en tjejkör. En fingerad kommentatorsröst utbrister ”han är världsmästare” men sedan händer inte mycket mer. Skivan är välbekant för Sunkit-fans.

Inför hockey-VM på hemmaplan 1989 gavs det ut ett helt album med hyllningslåtar till det älskade Tre Kronor. I detta hockeyfrillornas gyllene årtionde skulle det minsann bevisas att vi var bäst i världen, för det var vi ju efter segern i den föregående turneringen. Håkan Södergrens ansträngda sånginsats plågar fortfarande hockeypublik landet runt när jumbotronerna pumpar ut sitt skval. Lagets insatser i den aktuella turneringen kan vi lämna därhän. Det gick faktiskt mycket bättre 1995 när allas vår Nick Borgen gav ton åt Den glider in, denna gång utan vare sig Södergren eller någon annan spelare. Borgen hade för övrigt rosat marknaden med We Are All the Winners i melodifestivalen något år tidigare tillsammans med friidrottstjejerna Maria Akraka, Frida Johansson och Erica Johansson.

Innan jag fortsätter måste det påpekas att jag inte glömt handbollslandslagets Det är dags att spela boll eller för den del alla fantastiska kampsånger från både stora och små klubbar runtom i landet, men det skulle bli alldeles för långrandigt. Istället vill jag flagga för en fin liten produktion från 1979 när den tiden största stjärnor läser Tolv odödliga sagor av fabelmästaren Aisopos med presentation av Lars Gunnar Björklund. På denna välgörenhetsskiva hittar man bl.a. Björn Borg läsandes – från ett hotellrum i Dallas – Katten och papegojan, Ingmar Stenmark läser – något osäkert – Hunden och benet. Andra idag kända medverkande är Börje Salming, Ronnie Hellström och nuvarande General Manager för Tre Kronor Anders Hedberg. Kanske ska man också nämna Lill-Pröjsarns tolkning av Kronhjorten och igelkotten.

Internationellt då? Egentligen hade jag väl inte tänkt att beröra utrikiska prestationer i ämnet eftersom det skulle bli alldeles för jobbigt, men det går inte att låta bli. Så lite kort då.

Givetvis är detta med sjungande idrottsidoler inte något specifikt svenskt. Det ligger dock i sakens natur att hyllningar till klubb- och landslag ute i världen ganska sällan letar sig hit till den svenska skivmarknaden. Endast riktiga fans bemödar sig att leta upp Swindons eller Luccheses egna hyllningssånger eller för den delen Spaniens eller Kameruns. Faktum är att det är sällsynt att plattor av det här slaget når internationell hitstatus. Några exempel dock:

I samband med Danmarks framgångar i Mexiko-VM 1986 – och eftersom Sverige uteblev denna gång – så fick våra grannar en mindre framgång här med sin katchiga Vi er røde vi er hvide. Hela laget tog i för kung och fosterland med hjälp av ett knippe kända artister. Låten förde fram danskarna till en hedersam åttondelsfinal. Jesper Olsen måste ha uteblivit eller sjungit falskt den där dagen i studion med tanke på den ödesdigra felpassningen i matchen mot Spanien.

En riktig klassiker i genren fotbollslåtar måste ändå vara New Orders World In Motion inför Englands VM-insats i Italien 1990. Vi hade Galenskaparna och de hade New Order. Det mest minnesvärda inslaget är nog John Barnes insats:

”Come catch me if you can cause I’m the England Man”

rappar han övertygande och lyckades få laget till semifinal där man ställdes mot ärkefienden Västtyskland. Betänk att deras VM-låt gjordes av den gamle smörsångaren Udo Jürgens. Tyskarna vann. Vad drar man för slutsats av det? Kampen stod alltså mellan Udo Jürgens och New Order. Konsekvensen av tyskarnas artistval blev slutseger i hela turneringen. Har någon frågat Hayati Kafé eller Jan Malmsjö?

England är annars ett intressant land både vad gäller fotboll och musik, givetvis. Här har stjärnlirarna aldrig skämts för att gå in i en studio. Francis Lee och Bobby Moore sjöng redan 1970 in Archies megahit Sugar Sugar, Kevin Keegan gjorde patriotiska England till Spanien-VM 1982, busen Vinnie Jones tog sig an – passande nog – Wooly Bully och härlige Gazza hyllade hemstaden Newcastle i Fog on the Tyne. En oslagbar kavalkad. Här skulle t.ex. Holland stå sig slätt om det inte vore så att Ruud Gullits reggaedoftande Not the Dancing Kind blev en stor hit på kontinenten.

Slutligen. Den störste av dem alla; Pelé. Inte har väl Kungen av den gröna mattans schack gjort plattor, frågar sig vänner av ordning. Jodå. I samband med att filmen om hans fantastiska karriär gjordes i mitten av 70-talet så passade Edson Narantes dos Nascimento på att tillsammans med den legendariske Sergio Mendes spela in ett soundtrack. Det är inte alls pjåkigt. Låten Meu Mundo e uma Bola är skön bossa med Pelés släpiga sång som krydda. Som avslutning på en alldeles för lång krönika passar den utmärkt.

Vad drar man då för slutsatser? Inga som helst egentligen. Min teori att en bra låt hjälper en idrottsövare till stordåd saknar vetenskaplig underbyggnad men är helt korrekt känslomässigt. Det är väl snarare att en halvtaskig låt får rejäl draghjälp av en framgång på banan. Vi väntar med spänning på Magdalena Forsbergs duett med Pär Elofsson, men till dess…

So Long.