En av svensk films mest utskällda regissörer var trots allt riktigt framgångsrik. Ragnar Frisk avfärdades med lie av kritiken, men fick biosalongerna att skratta.
Ragnar Frisk föddes den 15 december 1902 i Hudiksvall. Han var mellan åren 1936-1972 verksam som filmregissör, och kunde dessutom hoppa in som manusförfattare och skådespelare om det knep.
Under 1920-talet fick Ragnar Frisk sin filmutbildning i Berlin, som alltid varit en central stad i europeisk film. Han hamnade alltså tidigt i händelsernas centrum och fick sin fostran i stumfilmsepoken.
Väl hemma i Sverige inleddes karriären med ett antal dokumentärer och journalfilmer. Uppdragen att göra spelfilm var sporadiska och handlade i början mest om att iscensätta budskap, som någon annan ville få ut. Den modärna Eva från 1939 är till exempel en spelfilm om fackliga villkor (med en ung Nils Poppe i rollistan).
Från början av 40-talet och fram till slutet av 60-talet gjorde Ragnar Frisk omkring två filmer om året, ibland tre. De första riktiga spelfilmerna mottogs med ljum kritik och svalt intresse från biopubliken.
Men 1949 regisserade Ragnar den första filmen om ”Nisse på Åsen” – Åsa-Nisse. Hädanefter skulle kritiken inte vara ljum, utan stenhård. Men publiken strömmade till.
Filmserien om Åsa-Nisse överlevde 1950-talet. Och nästan decenniet därpå. Även de första filmerna är utskällda, men det måste nog anses bero på att filmkomedi i lantlig miljö alltid blev utskälld på den här tiden.
Särskilt de första filmerna präglas av kärlek till filmen som form. Man ska ha i minne att Ragnar Frisk fick sin skolning i stumfilmens möjligheter och begränsningar. I sina bästa ögonblick levererade han härlig slapstick och underhållande komik.
Ragnar Frisk hade också framgångar med ett antal filmer med Thore Skogman på 60-talet. Och han står ju bakom kultfilmernas kultfilm Raggargänget från 1962. Men under senare delen av 60-talet dalar intresset för Ragnar Frisks produktion. Det sammanfaller med TV:s frammarsch, men också med att han själv började tappa greppet.
Och ett problem för Ragnar Frisk var kanske att han inte verkar ha brytt sig. De sista filmerna är riktigt, riktigt usla och gjorda helt utan ambitioner. Han avslutade en lång yrkesbana med 47:an Löken (1971) och 47:an Löken blåser på (1972). Filmer som knappast kan ses som någon ros på livets prinsesstårta.
Men idag, på din födelsedag, då höjer vi punschglaset till din ära, Ragnar W Frisk. Du fick jobba i kritikens snåla motvind, men under många år fick du publiken att skratta. Och ditt eftermäle är väldigt orättvist.
Ragnar Frisk dog i Stockholm den 11 december 1984 och är begravd på Norra Begravningsplatsen i Solna.
