Kategorier
Artiklar

Plus Licens är osäker på vem som beställde ”Ta’t lite Lunk!” och Bert Karlsson förtränger skivan

Plus Licens stod för licensen när Friidrottsförbunden vill använda ankan Lunk som maskot, Lasse Berghagen och Monica Forsberg gjorde plattan som Bert Karlsson förträngt. Och vad tyckte kritikerna? Henrik Martinell har verkligen grävt i denna skivas tillkomst.

Du som läst artikeln Lasse Berghagens och Monica Forsbergs mest bortglömda – men gladaste – produktion kanske funderat på vilka Plus Licens är för några och vad de hade för inblandning i skivan ”Ta’t lite Lunk!”.

Peder Tamm på Plus Licens kommer ihåg Lunk, lite vagt

Chefen för Plus Licens – ett företag som köper och säljer immaterialrättigheter (alltså licenser) inom masskultur som merchandising-, förlags-, TV och DVD licenser – heter Peder Tamm. Efter en kort stunds dammtorkning av kontakterna i hans biologiska minneskort, minns han ”Ta’t lite Lunk!”-produktionen.

– Blev ju en rätt festlig grej det där, säger han.

Svenska Friidrottsförbundet hade en maskot som hette Lunk, som kom från Frankrike och som vi hade. Monica producerade den där, men den gjordes väl också med Mariann Grammofon?

Han minns det som att syftet med att tillägna ett helt album åt maskoten Lunk i kombo med Lasse Berghagen bara var ”att det upplevdes som något som var kommersiellt gångbart.” Han har inget minne av att det skulle ha varit på uppdrag av Svenska Friidrottsförbundet.

– Jag var då chef för ett bolag som hade oerhört massor med rättigheter. Vi hade allt från Mupparna till Star Wars till NFL till NHL och allt möjligt sådant. Vi förmedlade då licenser – så om man betalade ett förskott så fick man rättigheterna att ge ut någonting, som då skulle godkännas på olika sätt. När försäljning sen kommit ikapp förskottet så skulle det betalas royalty, så jag tror bara att det var en vanlig licensaffär, berättar Peder Tamm.

Så det var ingen beställning från Svenska Friidrottsförbundet?

– Nej, det var det nog inte, säger han. Vi hade de rättigheterna och hade samarbetat kring några andra grejer med Monica, så jag gissar att det var Mariann Grammofon som var beställaren i så fall, tror jag.

Bert Karlsson minns ingenting av ”Ta’t lite Lunk!”

Före detta direktören för Mariann Grammofon, 77-årige Bert Karlsson, har just satt sig i tv-fåtöljen när jag ringer. Han kan inte dra sig till minnes att hans skivbolag gett ut Lunk-albumet.

– Naaeeeej, den kommer jag inte ihåg, säger han.

– Jag gav ut 9000 låtar, du vet.

Bolaget Plus Licens minns han, men inte i just Lunk-sammanhanget.

– Jag vet att vi jobbade med ett sådant företag som hållit på med rättigheter i barnbranschen.

Ingen klocka ringer i honom kring denna produktion.

– Om inte Monica Forsberg minns någonting heller, då jävlar… Hon brukar ju ha koll på allting.

”När du hör den här signalen är det dags att vända blad”

Kerstin Anderby och Peter Wanngren, som redan innan Lunk-skivan hade producerat en mängd musik och skivor för barn, skrev den mesta musiken till albumet.

– Jag gjorde texterna först, sedan skrev de musik, säger Monica Forsberg. Det kom sig av att vi hade gjort något med tre små nallebjörnar med Lill-Babs och döttrarna Kristin Kaspersen och Malin Berghagen (skivan ”Lill-babs och Wooffisarna” från 1981 red. anm.). Så tror jag att det här kom som att ”jamen, gör det här också” på nåt sätt.

Monica gjorde vid den här tiden många produktioner för barn och tack vare det blev hon kontaktad av Jim Henson och fick göra Fragglarna på svenska.

– Jag har gjort låtarna, översatt alla avsnitt och har spelat in alla avsnitt och är själv Moki Fraggel.

Många Sunkit-läsare känner nog även igen Monica Forsbergs röst från när de var små och hade nöjet att lyssna på barnhistorier via kassettband. Dessa hade ofta ett litet ”pling” inlagt så man visste när det var dags att byta blad i den tillhörande bildboken.

– Ja hahaha, skrattar hon. ”När du hör den här signalen, då vet du att det är dags att vända blad. Då börjar vi.” Jag har läst in dem. Jag har producerat och gjort flera hundra.

– Jag gjorde det ju under många år. Det var ju för Disney. Det var fantastiskt roliga år, säger hon.

Bland alla tecknade serier och filmer hon medverkat på som röstskådespelare kan nämnas Bumbibjörnarna, Peter Pan, Pinocchio, Darkwing Duck och – inte minst – Lejonkungen.

Få recenserade – kritikerna drog åt flera håll, mest nedåt

I början av december 1981 släpptes äntligen produktionen på kassett och vinyl. För att sticka ut ur bruset på skivmarknaden gällde det då precis som idag att tänja på gränser och tänka stort.

Som marknadsföring valde man därför givetvis att fronta med Lasse Berghagens fejs för att likt djuphavsfiskars sprötlykta på huvudet locka till sig nyfikna byten. Under första halvan av december utannonserades i Dagens Nyheter – under rubrikerna ”Träffa Lasse Berghagen och Lunk på Åhléns i City!” samt ”Lunk på Skärholmen” – om att köpare under två timmar kunde få LP:n och kassetten signerad av artisten själv. Annonsläsaren erbjöds även att bli ”bekant med Lunk, friidrottsförbundets mascot som finns i tuffa tryck på t-shirts och collegetröjor för både stora och små.” En av dagarna på Tempo Skärholmen fick Lasse dessutom hjälp av friidrottsstjärnan Linda Haglund.

Men det tar inte slut där. Ovanpå allt det – som ”en stor och lockande mustasch” – frestade annonsören även med en känd underhållare, trollkarl, program-, tävlings- och lekledare: ”Lunk-hålligång med Gunnar Ställfors idag och imorgon kl 12-18 på övre planet”.

Hur togs albumet emot? Några försäljningssiffror har jag inte kunnat leta fram, men väl recensioner gjorda av musikkritiker från några av Sveriges största dags- och kvällstidningar.

Recensionen i Göteborgs-Posten av Tore Ljungberg (1940-2013) är positiv och konstaterar inledningsvis torrt att ”Berghagen roar”. Efter en mening om att Lunk ska ge tillskott i kassan till Friidrottsförbundet, skriver Tore att Lunk även resulterat i en rad sånger och ”de är föremål för en platta med Lasse Berghagen”. Verkshöjden bedömer han så här: ”Somliga av visorna är festliga och roliga (melodierna är oftast trallvänliga), och Lasse Berghagen är här i sitt esse som barnunderhållare. […] En trivsam platta som både roar gammal och ung”.

Recensionen i Expressen av journalisten Jöran Stridbeck är rakt igenom negativ och kan ha lämnat livslånga ärr hos Lasse Berghagen och Monica Forsberg. Jöran skriver att han inte för sitt liv kan förstå varför skivbolaget tror att ”Ta’t lite Lunk!” ska bli barnens favorit.

”Det är en liten anka som pläderar för att man ska ’röra på sig och hålla igång… Jogga, trixa, dansa och stå i’. Jag har då aldrig träffat några barn som inte håller på med det. Egentligen borde den här plattan vända sig till vuxna – ’…ut och kuta och dra i dig lite frisk luft.’
Men ett budskap kan jag skriva under på: ’Man behöver inte vara bäst…'”

Avslutningsorden är: ”I övrigt är den här plattan ganska fånig”.

I februari 2023 ringer jag upp Jöran för att höra varför han skrev som han gjorde och om någon reagerade på texten, men innan jag ens hinner förklara mitt ärende säger han ”jag är inte intresserad över huvud taget, det kan jag säga dig” och lägger på.

En tredje recension av ”Ta’t lite Lunk!” skriven av Lasse Råde i GT är neutral med lutning åt det positivare hållet: ”Här handlar det alltså om Friidrottsförbundets nya symbol – Lunken – som sprider hälso- och motionsparoller. Det är inte alls några oävna texter utan en hel del originella infall. Lasse Berghagen får god hjälp av bland andra Janne Lucas.

Jag slår en signal till Lasse Råde, pensionerad nöjesreporter som recenserade visor och barnskivor. Han svarar mitt i kvällsmatlagningen. Jag läser för honom recensionen han skrev i fornstora dar och frågar sedan: ”Någonting du minns över huvud taget?”

– Nej, säger han och skrattar till. Absolut ingenting. Det är 40 år sedan, nej du tyvärr.

– Men jag hoppas du berättar för Lasse Berghagen att jag var positiv.

Som en parallell till hur lite man minns av alla journalistiska texter man spottat ur sig genom åren, så berättar Lasse Råde om arbetet kring hans nyskrivna bok om Lasse Brandeby. Rådes kollega Anders Westgårdh hade skrivit en krönika där han uppmanade artister att ta sitt ansvar när det gäller rasism, vilket fick Lasse och hans fru att dra igång artistgalorna mot rasism – Folkfest mot rasism – i början av 1990-talet.

– Det är ju en krönika som han borde vara jäkligt stolt över. Så jag ringde Anders. Han hade inget minne av detta.

Det är nog som en av bröderna Marklund i tv-serien Pistvakt säger: ”huvet rymm’ int’ mer än man har nytta av”.

Om du får gissa – blev plattan något som slog? Blev det ”barnens nya favorit”?

Lasse Råde tänker efter några sekunder.

– Då svarar jag nog nej.

– Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson” kommer leva hur länge som helst, men i och med att jag inte kommer ihåg den så tror jag inte att Lunk-skivan blev en större hit bland barnen heller, säger Råde.

Lasse: den håller än idag – Monica: det tror jag inte

Personligen tycker jag melodierna är riktigt bra än idag, men tror att texterna, budskapet och skådespelet inte skulle kunna attrahera barn av vår tid.

Det tror däremot skivans mittpunkt Lasse Berghagen:

– Den håller än idag. Nu vet jag ju att ungdomarnas och barnens smak är ganska annorlunda kanske, men jag tror att den här skulle fungera igen att gå ut och göra någonting med, säger Lasse.

När jag berättar för Monica Forsberg vad Berghagen sagt, så skrattar hon förvånat till.

– Han trodde det?! Jag ska inte säga något egentligen, för jag har ju inte provat.

Men hon håller inte med Lasse.

– Jag har en känsla av att barn kanske skrattar åt andra saker och sen så går ju allting så mycket snabbare nu. Barn idag är ju så ”på” på något sätt, de kan så mycket.

– Jag tror inte produktionen får ett andra liv.

När jag ber Monica väga Lunk-skivan mot annat hon producerat genom åren – vilket är ungefär hur mycket som helst – så svarar hon att den nog kommer ”ganska mycket i skuggan av andra saker”.

– Nej, det är nog inget jag skulle ha tänkt att, om jag skulle berätta om mitt liv så kommer jag aldrig att säga att ”ja, och så gjorde jag en skiva om en anka”. För om man ställer den mot ”Lejonkungen” så blir det lite svårt.

Foto

Bilder från Dagens Nyheter och Mariann Grammofon.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

1 + 2 =