Kategorier
Artiklar

Ont i nacken med Lou Reed på Grand Hôtel

Journalisten Pelle Moeld fick det omöjliga uppdraget – att få något vettigt ur en surmulen Lou Reed. Det blev ingen intervju, men det blev massage och två ord på en handskriven lapp.

– Jag fick en whiplashskada efter en bilolycka i mitten av 60-talet och sen dess har jag haft problem med nacken. Jag reser ingenstans utan min tempurkudde, sa han, nonchalant halvliggande från hotellsoffan i en av sviterna på Grand Hôtel i Stockholm.

Året är 2000.

Lou Reed är vid den här tidpunkten 58 år gammal men spänstig och smal som en ung man. Lite samma konstitution som Mick Jagger, minns jag att jag tänkte när jag såg honom.

Jag hade blivit ditskickad av min dåvarande redaktion, Musikjournalen i P3, för att intervjua mannen som brukade kallas alla musikjournalisters mardröm. Killen som käkade journalister till frukost och spottade ut benresterna på golvet – som han sen petade tänderna med.

»En surmulen och tvär jävel som kommer göra allt för att sätta dit dig, för sitt eget nöjes skull.«

Det var vad jag hade hört.

Lou Reed hade just släppt sitt 18:e soloalbum Ecstasy och i samma veva även gett ut sina samlade texter i boken Pass Thru Fire, där han stirrar mot oss i en grynig svartvit närbild på omslaget.

Jag hade förberett mig minutiöst inför intervjun. Förberedelserna var min överlevnadsstrategi och livlina, tänkte jag, så jag kanske slapp bli uppäten.

Jag hade lyssnat in mig på hans katalog ända från magnetiska Velvet Underground på 60-talet via hans dekadenta läder- och drogperiod, då han bland annat skrev en hel platta om knarkare i Berlin utan att ens ha varit i stan, fram till hans mer urvattnade samtid.

Jag hade sökt i artiklar efter historier och skeenden som jag kanske skulle kunna sätta min egen vinkel på. Allt för att komma nära och få honom att kanske mjukna en aning – men skit fick jag för det.

Gud vad jag önskade att just den där kommentaren om wiplashskadan hade fastnat på band, men det gjorde den inte för Lou ville inte bli intervjuad.

Inte alls, stod det ganska snart klart för mig.

För så snabbt bandaren rullade så var Lou tyst, misstänksam, otrevlig och fullständigt ointresserad av att svara på mina frågor.

Mitt i intervjun beordrade han mig plötsligt att stänga av bandspelaren – och whatever, tänkte jag.

Det finns ju ändå inget här att använda.

Och det är där och då, när bandspelaren är av, som Lou gör sitt förvandlingsnummer. Fram träder plötsligt en trevlig, verserad och nyfiket vaken man som börjar ställa frågor till mig och inte tvärtom.

Just vid den här tidpunkten hade jag själv rejäla nackproblem, apropå Lous story om sin whiplashskada. Jag hade suttit illa vid mitt skrivbord på jobbet, framåtlutad mot datorskärmen som en stukad gam. Tydligen hade jag klämt en nerv nånstans mellan tredje och fjärde nackkotan, vilket gjorde att jag kände mig ständigt halvfull. Som att jag inte riktigt nådde ner till marken och gick på kullersten fast marken var jämn.

I samma stund som jag berättar min historia ser jag att det glimmrar till i Lous ögon och han studsar upp ur soffan med ett steg som en tonårig trestegshoppare.

Det är där och då. I den ömsesidiga gemenskapen som våra dåliga nackar skapade, som Lou och jag möttes.

Han tyckte vi skulle göra shiatsuövningar på hotellrummet. Så jag skulle bli av med skiten i nacken, sa han.

Plötsligt står jag alltså på ett hotellrum i Stockholm och blir varsamt knådad i nacken av Lou Reed samtidigt som vi småpratar. Inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag vaknade den morgonen.

Mitt i behandlingen knackar det på dörren och en person från skivbolaget kikar försynt in för att påminna om att det strax är dags för nästa intervju, varpå Lou skriker rakt ut i rummet:

– Get the hell out of here! I’m having a private conversation!

Det blev ingen intervju för SVT med Lou Reed den gången (det var dom som stod näst på tur), men det blev det å andra sidan inte för mig heller.

Det som fastnat på band var så tunt och ointressant att det aldrig sändes i P3.

Däremot fick jag själv med mig ett fint och personligt minne och en lapp med ett i hast nedkrafsat tips på en kudde som jag borde köpa.

Tempur pedic står det på lappen som jag fortfarande har kvar. Den ligger inkilad mellan sidorna i den signerade boken med Lou Reeds samlade texter.

Långt senare får jag höra att en ung kille på Lous skivbolag i Sverige fick i uppgift att ta hand om honom när han kom till Sverige på besök. Det visade sig att båda gillade samma typ av skräckfilm så Lou föreslog att de skulle köpa några bärs och lite chips och åka ut och kolla på film i skivbolagskillens etta i en av Stockholms förorter.

Behöver jag säga att jag inte var det minsta förvånad?

Om Pelle Moeld

Pelle Moeld
Pelle Moeld

Pelle Moeld är exilsmålänning boende i Stockholm. Heltidsfacklig på Journalistklubben vid SR, ex DJ i P3 som vurmar för popkultur, vetenskap och politik.

Ett svar på ”Ont i nacken med Lou Reed på Grand Hôtel”

Bara så du vet, Tempur Pedic-kuddar är typ det bästa som finns. Jag sover på en sedan mer än 20 år tillbaka.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

fem × fyra =