Världens kanske mest kända psalm skrevs faktiskt av en svensk. Men det var som How Great Thou Art som Elvis Presley gjorde den just så känd. Urban Thoms berättar den vindlande historien om O store Gud.
Carl Boberg är namnet på mannen som tvivelsutan står bakom den världsberömda psalmen O store Gud. Han såg dagens ljus den 16 januari 1859 i Mönsterås och kom i vuxen ålder att få ett brokigt yrkesliv. 23 år gammal började han sin bana som predikant i Mönsterås missionsförening åren 1882–1889. Men sin mesta försörjning hade han som slöjdlärare. Han blev sedermera redaktör för den kristna tidningen Sanningsvittnet och längre fram i livet gjorde han en klassresa och blev riksdagsledamot för Högerpartiet.
Det var 1885, alltså under åren som predikant, som han skrev ner texten till O store Gud. Inspirationen ska han ha fått av ett åskväder som han fick vara med om vid Oknö strax intill Kalmarsund.
Var han fick musiken ifrån är inte hundra procent klarlagt, men en historia som det ofta hänvisas till berättar att Carl Boberg hade varit i kontakt med en ”fritänkare” – ja, så benämndes folk på den tiden som inte trodde på Gud – och att denne hade gett honom melodin för att textsätta den. En svensk folkmelodi heter det oftast, men det förekommer uppgifter att ursprunget skulle kunna vara ryskt. Det kan förstås också ha varit den anonyme fritänkaren som låg bakom. Ingen vet säkert.
När Carl Boberg fick den vackra melodin lär han ha yppat orden att ”om min Gud är den Gud som dog på korset och uppstod, då skall denna sång sjungas i varje världsdel”.
Nåväl, första gången den trycktes lär ha varit den 13 mars 1886 i Mönsterås tidning. Nästan fem år senare, den 16 februari 1891, trycktes den i Sanningsvittnet, tidningen som Boberg själv var redaktör för. Innan sekelskiftet hamnade den dessutom i Svenska Missionsförbundets gemensamma sångbok.
Så långt var allt frid och fröjd och ingen världsomspännande spridning verkade aktuell. Men 1907 började det att röra på sig. Då översattes den till tyska av Manfreds von Glehn och psalmen letade sig därmed österut. I Estland dök den upp under namnet Wie gross bist Du och 1927 publicerade Ivan Stepanovitj Prochanov en rysk version. Denna översättning råkade den brittiske missionären Stuart K. Hine snubbla över i Ukraina och eftersom han tyckte att det var en alldeles utmärkt psalm översatte han den till engelska och nu kunde orden How Great Thou Art för första gången höras till melodin.
Sången mottogs med öppen famn i Hines hemland Storbritannien, där den användes flitigt under andra världskriget. Det sägs att Winston Churchill älskade How Great Thou Art och att sången dessutom användes till att peppa soldaterna med innan de skickades ut i strid. 1948 lades en fjärde vers till som Stuart K Hine själv författade.
Under denna period användes sången också flitigt under så kallade evangelisationsmöten i England och i BBC-programmet Songs of Praise röstade tevetittarna fram sången som sin favoritpsalm.
Under den här perioden nådde How Great Thou Art även Amerikas Förenta Stater. Den plockades upp av den amerikanske världsevangelisten Billy Graham och framfördes flitigt av Grahams personliga favorit, mästersångaren George Beverly Shea. Det berättas att under Grahams väckelsekampanj i New York 1957 sjöng George Beverly Shea psalmen mer än 100 gånger.
Ingen hade då längre en aning om sångens svenska ursprung. De flesta i USA trodde så klart att det är en amerikansk sång eller, möjligen, en engelsk. Predikanten och slöjdläraren Carl Boberg från Mönsterås hade de aldrig hört talas om.
Men snart skulle cirkeln slutas.
Den svenska kyrkosångaren Einar Ekberg (1905-1961) flyttade 1948 till USA där han gjorde stor succé och turnerade flitigt tillsammans med sin briljante pianist Mani Mattsson (1927-2022). Svenskarna var förstås lyhörda för vilka sånger som förekom på den kristna repertoaren där borta och Ekberg och Mattsson fastnade för just How Great Thou Art till den grad att de tog med melodin hem till Sverige. Ekberg tyckte att det behövdes en svensk text så han bad sin egen måg, den språkbegåvade pingstpredikanten Elon Svanell (1930-2022), att göra en översättning. Elon gjorde så.
Resultatet blev Du store Gud, en relativt texttrogen översättning sett till den engelska förlagan.
Fortfarande ingen Carl Boberg i sikte.
Men under en sommarturné genom Norden händer det. Einar Ekberg ska framföra sången i Katrineholm och bland åhörarna sitter Elon Svanells mormor, Josefina Andersson, en kvinna med huvudet på skaft och en uppväxt i Svenska Missionsförbundet. Einar Ekberg presenterar sången med att den här har Elon Svanell översatt till svenska.
Efter att ha hört den reagerar hans mormor.
– Den sången känner jag igen, säger hon. Den sjöng jag som flicka i söndagsskolan. Det är ju Carl Bobergs O store Gud.
Plötsligt uppdagades hela historien och sången visade sig mycket riktigt finnas i Missionsförbundets gamla sångböcker på 1800-talet.
Äras den som äras bör.
Denna plötsliga upprättelse rörde dock inte amerikanerna i ryggen. När Elvis Presley gjorde stor comeback på 1960-talet var just How Great Thou Art en av de sånger han plockade upp. Elvis inspelning blev en makalös framgång och kom starkt att bidra till att sången spred sig över hela världen. Och nu inte bara i kyrkan.
En sak som kan låta märklig, men som är alldeles sann, är att Elvis trots sina otroliga försäljningsframgångar bara fick Grammys för tre av sina skivor. Samtliga var ur den andliga repertoaren och två gällde hans inspelningar av just How Great Thou Art – en fick han 1968 och en 1975. Däremellan, 1973, fick han ytterligare en Grammy för albumet He Touched Me. Även det en skiva med andliga sånger.
Per-Erik Hallin berättar att han påpekade för Elvis att det var en svensk som ursprungligen skrivit sången, men det örat ville inte Elvis höra på. Så klart att det var en amerikansk sång!
Men Per-Erik hade rätt. Han var under några år på 1970-talet pianist och bakgrundssångare i ett av Elvis Presleys kompband – Voice.
På en liveinspelning av Can’t Help Falling in Love som ingår ena Grammyunderlaget hörs Elvis tilltala Per-Erik Hallin mitt i sången. Den som lyssnar skarpt kan höra Elvis säga ”somethings you know, Pete, are ment to be”. ”Pete” var det namn som Elvis alltid tilltalade Per-Erik Hallin med.
Ursprungligen gick O store Gud i tretakt, men detta kom med åren att ändras till fyrtakt. Möjligen för att det ansågs opassande att en kristen sång framfördes i valstempo.
Under en resa till Nashville i november detta år fick jag själv en påminnelse om vilka band How Great Thou Art knutit mellan det svenska och det amerikanska folket.
Jag var på plats för att bevaka en tv-inspelning av en kommande serie med andlig musik som ett 40-tal svenska och norska artister gjorde i musikstaden Nashville. Samma dag som vi skulle åka hem fick vi några timmar över och bestämde oss för att ta oss till den del av Hendersonville där Johnny Cash och June Carter hade sitt hus. Det låg bara några kilometer från hotellet där vi bodde. Johnny Cash är för övrigt en av de artister som gjort psalmen känd utanför kyrkan.
Sagt och gjort. Väl på plats råkade vi på ett gift par som sköter om Mamma Cashs hus som fortfarande står på plats i området. Eftersom frun var svenskättling blev hon alldeles till sig när hon hörde att vi var svenskar och ville prompt ta oss på en rundvandring i hela huset där Johnny och June bodde de två sista åren av sitt liv. Behöver jag säga att hon inte behövde tjata på oss. Detta var en rundtur som inga turister vanligen erbjuds. Paret var oerhört generösa med sin tid och berättade länge och detaljerat för oss överväldigade svenskar.
Så hur återgäldar man en sådan tacksamhet? Jo, eftersom mina reskamrater är professionella sångare hela bunten så tog de upp en sång när vi stod i en stor ring kring det stora bordet i paret Cash vardagsrum. Alla klämde i O store Gud på svenska. Värdinnan var märkbart rörd, men när det var dags att ta den på engelska gick hennes gråt inte att hejda.
How Great Thou Art – en sång som förenar – människor, generationer, kontinenter.
Då som nu.
Carl Boberg hade varit stolt om han hade fått vara med.
Henrik Martinell
Magnus Nilsson