En hel epok i jugoslavisk populärkultur var mexikansk. Miha Mazzini berättar hur det gick till när Bogdan och Dragan bar sombrero och musikstilen Yu-Mex kom till.
När den jugoslaviske ledaren Josip Broz Tito (1892-1980) bröt med sin ryske motpart Josef Vissarionovich Stalin (1879-1953) så var Jugoslavien på randen till krig mot Sovjetunionen. Stridsvagnar stod på båda sidor om gränsen och Titos regim satte många sovjetsympatisörer (verkliga eller påstådda) i fängelse.
Plötsligt var ryska filmer inte längre så populära. Jugoslavien var tvunget att se sig om på annat håll efter filmunderhållning.
Man fann ett passande land i Mexiko… det låg långt borta, risken att få uppleva mexikanska stridsvagnar vid den jugoslaviska gränsen var liten och – bäst av allt – i de mexikanska filmerna talade de alltid om revolutionen med den största vördnad. Hur skulle den genomsnittlige biobesökaren kunna veta att de inte syftade på den jugoslaviska revolutionen?
Emilio Fernández film Un Día de vida (1950) blev så kolossalt populär att äldre människor i de forna jugoslaviska republikerna än idag betraktar filmen som den absolut mest kända filmen som någonsin gjorts – i hela världen. Sanningen är snarast den, att filmen är helt okänd i alla andra länder. Inte ens mexikanska webbsidor nämner den i någon större utsträckning.
De mexikanska influenserna spred sig till all jugoslavisk populärkultur: fejkade mexikanska band bildades och man kan fortfarande hitta deras skivor på loppmarknader.
Detta är en liten hyllning till de hundratals artister som tog på sig sombreron och blev slaviska mexikaner:
Snabbguide för dig som har bråttom:
Mama Huanita var en låt som alla mödrar älskade att höra på sin födelsedag. Ay Chabela framförs fortfarande av dansband på hotellen runtom i de forna jugoslaviska republikerna. Den charmigaste mexikanen var Slavo Perovic och den mest kompromisslöse var Ljubomir Milic. Ana Milosavljevic var stilens drottning och Nevenka Arsova – med den mörka rösten – hennes första följeslagare.
Av Miha Mazzini
Översättning av Magnus Nilsson
Publiceras här med tillstånd av © Miha Mazzini
Stefan Dimle
Magnus Nilsson
Henrik Martinell