För en vecka sedan fick vi det tunga beskedet om att fantastiske, folkkäre Lasse Berghagen gått bort, 78 år gammal. En intervju om en bortglömd barnskiva dyker upp i Henrik Martinells huvud.

I vintras intervjuade jag Lasse Berghagen. Samtalet handlade om hans kanske mest bortglömda produktion – barnskivan Ta’t lite lunk! (Mariann) från 1981. En bortredigerad del av vår pratstund glider flyktigt in på hur han som musiker inte var profet i sin egen familj.

Lasse Berghagen var ganska tidigt i karriären involverad i barnproduktioner. Samma år som han skrev och gav ut sången om Teddybjörnen Fredriksson, 1969, gav han även ut skivan Lasse Berghagens barn-musical: Rutan, Prickan, Randan och Vita Bergens polis där ämnet munhygien stod i fokus. Det blev under åren uppföljande produktioner i ”Rutan, Prickan, Randan-serien” där Lasses och Lill-Babs gemensamma barn Malin Berghagen var med som röstskådespelare.

Via Monica Forsberg drogs Lasse Berghagen in i barnmusikproduktionen Ta’t lite lunk! där han spelade och sjöng som en Arne Anka look-alike med obegränsat självförtroende.

Lasse berättar hur det gick till i studion under inspelningen av Lunk-plattan.

– Det blev ett par, tre tagningar åtminstone. Sedan hade det ju då kommit så långt att vi klippte och klistrade. Sjöng man en vers bra och nästa lite halvdant så kunde man flytta över första versen in i andra och så vidare, berättade han.

Vi kommer sedan in på om han mindes något av hur Lunk-plattan togs emot av vänner och familj, om hans barn eller barnbarn lyssnat på den eller ens vetat om skivans existens.

– Jag kan tänka mig att Malin och Maria har fått skivan och spelat den hemma.

Var det svårt att bli profet i sitt eget hem, att barnen tar till sig det som pappa har gjort?

– Det är något som jag aldrig försöker framför allt. Jag tvingar aldrig på mina skivor på dem och säger det här ska du lyssna på, ”här är pappa duktig”. Det har jag aldrig gjort, utan blir det så blir det.

Har dina barn Malin och Maria – eller Kristin – någon favorit av all musik du gjort?

– Jag tror inte de sitter hemma och lyssnar om och om igen, men jag tror att Stockholm i mitt hjärta och En kväll i juni och Teddybjörnen har varit med i alla år. Men jag tror inte man blir profet i sitt eget land, så jag kan inte sia i hur mycket de har lyssnat på mina låtar.

Men lite profet har du väl blivit, det måste du ju hålla med om?

– Ja, kanske det. Eller jag har aldrig varit sådan att jag suttit hemma och plågat de som kommer hem eller gäster med min gitarr. ”Nu ska ni höra en ny sång jag skrivit”, det har aldrig legat för mig. Nej, sade Lasse.

Vi pratade vidare om hans artistliv och han sammanfattar det med att mycket han har gjort har varit ”lekfullt”. Jag frågar:

Gör du några lekfulla saker nu för tiden?

– Ja, du. Jag tycker att det rullar på. Jag har precis skrivit en ny barnbok… eller familjebok som heter Teddybjörnen Fredriksson och tomten som satt fast. Den har kommit ut nu och det är teckningar av en kvinna som heter Kristina Grundström, jätteduktig på att illustrera. Så den är jag väldigt glad för. Den är rolig.

– Den är ett bra presentförslag. Har du barn? frågar Lasse.

Sedan började vi prata, lite personligt upplevde jag, om hur det är att vara förälder.

Strax därpå var intervjun slut.

Foto

Anna Huerta och annons ur Kalle Anka & C:o nummer 12, 1970.

Post Views: 60