Kategorier
Artiklar

Kan man spela dragspel utan skägg? Om Luleå Accordion Club

Musikvärlden är full av ansiktsbehåring. Hos dragspelare trivs skägget allra bäst. Men Sunkits Henrik Martinell pekar på ett avsteg från relationen skägg och dragspel.

Dragspel och skägg går hand i hand – det vet ju alla. Det är inte sällan man ser en dragspelsorkester från 70-talet bestående av unga gubbar med skepparkrans och skägg på överläppen.

Men givetvis finns det undantag. Luleå Accordion Club är ett sådant.

Orkestern gav 1974 ut sin första LP. Tittar man på konvolutfotot av dragspelaren Rolf Ståhl och jämför med bilden av resterande cirka 30 dragspelare, så ser man tydligt att Rolf var i minoritet när det gäller ansiktsbehåring.

Rolf Ståhl var nästan ensam i bandet att bära skepparkrans och fjun på överläppen.

– Jag kanske var nån sån där poptyp. Ja, eller vad man ska tro. Jag hade rätt långt hår. Och så var jag väl kanske yngre bland de här herrarna, säger Rolf Ståhl själv.

Rolf Ståhl var med under Luleå Accordion Clubs glansdagar. På skivomslagets baksida står Rolf angiven som Dragspelare nr 2. För honom var dragspelet nr 1 och han minns dragspelsträffar som bara fortsatte och fortsatte tills morgonljuset knackade på.

– Det blir ju lite som ett gift. Är man på det humöret så kan man sitta i timmar och spela, alltså. Typ. Och är man flera som spelar tillsammans så kan man ju hålla på tills man somnar i princip, säger Rolf Ståhl på sin norrbottniska dialekt.

Rolf tror att dragspelets ökade popularitet på 60- och 70-talet till stor del var TV-programmet Nygammalts förtjänst.

– Jag tror att det var det som tände intresset mycket för dragspel, lite mer allmänt, säger han.

– Det är ju egentligen ingen som tror det, men ett rejält dragspel får man ju betala 40-50 000 kronor för om man ska ha ett som är rejält. Så det är ju helt sanslöst egentligen.

Visst är det sanslöst, men smakar det så kostar det. I motsats till vad just den här skivan kostar idag. Fem kronor fick jag betala och då fick jag tolv låtar, varav en polka, som av döma av namnet kan antas vara finsk: Yksi Havanna Kaksi.

– Den är väl kanske lite moll-betonad. Jag måste säga, att det är så länge sen så jag kommer inte ihåg hur den låter nästan. Fast det är en stockholmare som gjort den där låten.

Dragspel. Inte ett så speciellt hippt instrument, men vad gjorde det? Flickorna drog sig ändå till de dragspelande norrbottningarna.

– Det är klart att de som inte hade brudar sen förr, nå kunde dom få sig nån tjej på sättet naturligtvis, säger Rolf.

Men hade ni några groupies?

– Ja, det hade vi. Det var ett gäng som alltid var med på alla turnéer, fast de inte spelade alltså. Både herrar och damer.

Festa loss rejält, det kunde orkestermedlemmarna. Som Edvard Blom skulle ha uttrycka sig om saken: ”När man festar festar man och då festar man rejält”.

– Ja, inte var det direkt alkoholfritt. Om man ska vara ärlig så var det väl lite blött på de här festerna. Nu var det ju inte så ofta i och för sig, men vi hade ju i regel en eller två sammandragningar per år.

Luleå Accordion Club är precis som det låter en orkester för traditionell dragspelsmusik, mer marscher och tangorytmer än gammeldans. De flesta av skivans låtar innehöll oftast tre eller fyra dragspelare, men i låten Tarantella France var de bara två.

– Då var vi nämligen bara två stycken, det var Göte Rolandh och jag på duett. Och jag vet inte hur många kvällar vi tränade för att få till den. Det var väl nåt glissando bland annat, men till slut så satt den. Så att den hamnade ju då på plattan.

Intervju med Rolf Ståhl gjordes av Henrik Martinell 2002.

Länkar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

ett + 1 =