Einar Bergh var en legendarisk teaterman, som också gjorde en rad singlar, lika lysande som märkliga. Efter Einar Berghs död 1997 skrev hans vän Hans Ahlborg denna runa om Einar Bergh och Säffleteatern.
I våras (1997, reds anm.) avled Einar Bergh, mannen bakom den fria musikteatergruppen Fonofon, som 1980 blev den statsunderstödda Regionteatern i Säffle, i dagligt tal Säffleteatern. Teatern har blivit mest uppmärksammad för sitt samarbete med en stor teaterintresserad amatörkör, Säffleoperan, som resulterat i stora operett- och musikaluppsättningar i den lilla landsortsstaden.
Under några av de år som Einars idéer bar den skönaste frukten, åren 1979-85, var jag en av knappa tiotalet fast anställda. Såvitt jag vet var bredden i verksamheten unik, något som jag tror att alltför få har fått inblick i. Här kommer några av mina personliga minnen.
Ett pensionärshem i Dalsland. Vi går runt i det lilla uppehållsrummet och hälsar på publiken innan föreställningen.
– Är det den efterlängtade Sonja? undrar en blind tant, när hon märker att hon håller en kvinnlig hand i sin.
– Nej, jag heter Gunnel.
– Jaså, ja det ska nog gå bra ändå, säger tanten uppmuntrande.
Och det gjorde det säkert också. Tre gånger om året – höst, jul och vår – återkom vi regelbundet till ett trettiotal vårdhem. Publiken lärde känna oss och vi den. Oftast sjöng vi visor och schlagers från deras egen ungdom, ibland lätt dramatiserade. Till kaffet efter föreställningen var extranumret givet: Kaffetåren, som ”livar själen och känns från hjässan och ned i hälen”!
Strindbergs giftiga beskrivning av julen i Svarta fanor eller en dikt av Fröding kunde också väcka publikens igenkännande.
– En gång för mycket, mycket länge sedan, ungefär så där i fredags, bodde Nalle Puh alldeles ensam i skogen.
Nu består publiken av barnen i Tveta förskola. Några stoppar fingret tryggt i munnen. Mona och Sonja från Säffleteatern börjar berätta, sjunga och spela. Barnen får surra som bin. Lite senare får de hjälpa Christoffer Robin att dra loss Puh, som ätit för mycket honung och fastnat i Kanins dörrhål.
Till många skolor återkom vi med en ny produktion ett par gånger om året. Högstadiet kunde t.ex. få höra en blandad a cappella-kvartett illustrera alkoholens välsignelser och vådor i Gubben Noak och djävulen.
Ölseruds bygdegård på Värmlandsnäs. Fullsatt, dvs. över 100 personer (man har alltså gått man ur huse!) har kommit till premiären av Barberaren i Sevilla. Vi spelar Beaumarchais komedi i en översättning från 1700-talet och har lagt in stora delar av Rossinis opera som russin i kakan.
Säffle sporthall. Opera, Carl Maria von Webers Friskytten. Blåsare från regionmusiken i Stockholm, stråkar från Ingesunds musikhögskola, flera lokala körer och solister från Säffleteatern.
Den egna hemmascenen, Trätäljateatern i Säffle. Vita Hästen med över 100 personer på scenen. Gästartister: Berith Bohm och Thore Skogman. Säffleteaterns solister och Säffleoperans kör.
Ja, man skulle kunna fortsätta länge med att räkna upp allt som gjordes. Vi hade en mängd olika program, som passade alltifrån vaggan till graven. Vi skräddarsydde program på beställning för t.ex. en jubilerande förening. Vi gjorde allt som inkluderade prosa, poesi, teater, sång och instrumentalmusik.
Det blev ca 300 föreställningar per år, av vilka bara en bråkdel var offentliga och därför uppmärksammades av press och allmänhet.
Nästan allt var roligt och stimulerande, även om det var jobbigt – var och en gjorde ca 150-200 föreställningar, till vilket kom allt inrepeteringsarbete. Einar Bergh var motorn i det mesta och den som arbetade hårdast av alla. Själv behärskade han allt från bondkomiska visor till operaroller – och mycket mer därtill.
Kunde han verkligen hitta medarbetare som också klarade av samma breda område? Många av produktionerna krävde ju musikhögskoleutbildade artister, därför hade de flesta av de fast anställda en sådan bakgrund. Men kan sådana artister klara även de ”enklare” produktionerna med gott resultat? Vill de?
I allmänhet inte, är svaret. En del av Einars storhet var att han kunde hitta just dem som ville och kunde använda sin klassiska sång- och musikutbildning till hela det breda repertoarområde som jag skissat ovan. Sådana personer faller lätt, liksom Einar, mellan de traditionella facken, och uppmärksammas därför alltför ofta inte efter förtjänst.
Därför instämmer vi som var med alldeles speciellt i vad en som följt Einars hela bana i med- och motgång, förre kulturchefen i Stockholm Hans Flodén, skrev sin kommentar till Einars bortgång: ”Teaterundret i Säffle var – tror jag – vårt sekels stora svenska teateräventyr.”
Av Hans Ahlborg
© Hans Ahlborg. Här publicerad med upphovsmannens tillstånd.
Stefan Dimle
Magnus Nilsson
Henrik Martinell
saffleoperan.se