Ofta hör man att något eller någon ”trotsar all beskrivning”. I fallet Diamanda Galás stämmer det faktiskt. I maj kommer hon till Sverige.
I början av 1980-talet gick jag på högstadiet och man kan väl säga att skolarbetet intresserade mig… föga. Jag tror det var i åttan som det började en punkare i min klass, och det blev startskottet till en förändring av mitt liv.
Man ska tänka på att Sverige vid den här tiden knappast var översköljt av ett intensivt mediabrus och i det sammanhanget var radioprogrammet Ny Våg en sensation. Ny Våg sändes en kvart om dagen, måndag till onsdag, precis före nyheterna på eftermiddagarna. Med andra ord hade man ett enormt antal, frivilliga och ofrivilliga, lyssnare.
Jag, och många med mig, satt klistrade vid radioapparaterna när Ny Våg sände punk över det svenska armodet.
Även om inte radioanmälningarna haglade, så duggregnade det åtminstone kring programmet. Men egentligen var det roligaste med programmet att det inte var begränsat till punk, utan det kunde lika gärna spelas könsrock, indiepop, industrimusik och i stort sett vad som helst som kunde sorteras in under etiketten ”musik som de inte spelar i de andra programmen”.
Det var här jag första gången hörde Diamanda Galás. Och det glömmer jag aldrig.
Diamanda Galás (född 1955) är en amerikansk sångare och pianist. Hon släppte sitt debutalbum 1982. Skivan innehåller två ”låtar”. Den ena är Wild Women with Steak-knives, ett drygt tolv minuter långt vokalt hot från underjorden. Den andra är The Litanies of Satan, en drygt sjutton minuter lång psalm till Hin Håle (med text av Charles Baudelaire).
Det är en äkta prövning att ta sig helskinnad genom den behandlingen! Men samtidigt, naturligtvis, helt hänförande fascinerande!
Ja, det trotsar all beskrivning.
Här är ett senare exempel på Diamanda Galás scenkonst:
Den 5 maj framträder hon på Södra Teatern i Stockholm och den 8 maj på festivalen Made i Umeå.
Av Magnus Nilsson