Den svenska synden i musiken – lite ljummet lagom

Omvärlden talar om den svenska synden, men när svenska dansband släpper den strävsamma självbilden blir det ofta mer ljummet och lagom. Baracudaz visade att det inte behöver bli sämre för det.

Den seglivade sägnen om den svenska synden har gått hand i hand med populärkulturen alltsedan Arne Mattsson i Hon dansade en sommar visade både ung kärlek och bröstvårtor på vita duken 1951. ”I wish life could be Swedish magazines”, skaldade Iggy Pop i låten Five Foot One från 1979 och där sammanfattade han väl vad som kittlat vår omvärld så länge.

Det här är kanske svårsmält – eller åtminstone svårförståeligt – för oss svenskar, vars självbild ofta ligger närmare diskbänk och gråmulet duggregn. För lika stark som andras bild av oss som lössläppta är vår egen uppfattning om svensken som försiktig och strävsam. Lagom är bäst, och några excesser är det inte tal om.

Inte minst i dansbandsmusiken finns det återkommande exempel på precis lagom mycket frigjordhet. En egen favorit är Jag vill alltid va’ hos dej med Baracudaz.

Du vet att jag vill alltid va’ hos dej
För kärleken känns så där
att allting gör detsamma
så länge som du är här
Och det är skönt att glömma bekymren
Bara leva från dag till dag
Kanhända utan ansvar,
men ändå känns det väldigt bra

Detta toppat med en ytterst troskyldig trumpet och resultatet är en underbar blandning av sött och salt. Berättarjaget väljer att följa kärlekens väg, men har ett uns skuldkänslor för detta.

Låten heter i original I Only Want To Be With You, och här har den fått svensk text av Ingela ”Pling” Forsman. Den är med på LP-skivan Det går som en dans 3, som gavs ut på Odeon 1973 (och också finns återutgiven på CD).

Baracudaz startade som ett popband i Aspsele i Örnsköldsviks kommun i början av 1960-talet. Från 1966 kunde man spela på heltid och i början av 1970-talet hittade man fram till sitt eget sound, mycket baserat på blåsinstrumenten. Baracudaz höll på fram till och med 1983.